Regeringen Sipilä har i sin vandring mot nästa riksdagsval kommit halvvägs, och stannade i veckan till för en halvtidsöversyn.I förhandssnacket inför översynen handlade mycket om att lyfta sysselsättningsraden. Något riktigt konkret kring detta är det svårt att läsa ut av översynen.

Regeringens målsättning är att höja sysselsättningsgraden till 72 från nuvarande 69 procent innan man ger över stafettpinnen vid nästa riksdagsval.

Statsminister Sipilä (C) tror fast på att målet ska uppnås. Den gryende tillväxten ska under de två år som återstår av regeringsperioden ta igen det gapet.

Den som lever får se. Också den föregående regeringen, ledd av Jyrki Katainen och med SDP:s Jutta Urpilainen som finansminister, satte sin tilltro till att Finland ska ta sig ur svackan med hjälp av ökad tillväxt. Vi minns hur de förhoppningarna grusades.

På onsdagens sena (var det en näpst åt Yle att Sipilä et Co inte "hann" informera före kvällens huvudnyhetssändning 20.30?) presskonferens kom regeringen ändå med en rad konkreta löften och besked om satsningar.

Dagvårdsavgifterna för låginkomsttagare sänks, och satsningar utlovas också på utbildning, forskning, och säkerhet.

Då journalisterna ansatte regeringens ledartrojka Sipilä, Orpo (Saml) och Soini (Sannf) fick man inget riktigt besked om hur allt detta ska finansieras.

Regeringens främsta föresats, förutom sysselsättningen, har ju varit att sätta ett stopp för skuldsättningen. På tisdagskvällens pressmöte medgav finansminister Orpo att regeringen har svårt att nå det målet.

Det är en knakande regering som passerat halvvägsmarkeringen.

Av de tre regeringspartierna är det bara Samlingspartiet som klarade sig torrskodd ur vårens kommunalval, resultatet för både Centern och Sannfinländarna kan beskrivas som katastrofalt.

Sannfinländarna är det parti som fått backa mest från sina vallöften vilket inte passerat obemärkt för väljarna.

Partiet behövs ändå – än så länge – för att hålla samman regeringen, och detta har man inte varit sena av att utnyttja. Den skicklige spelaren Soini och hans stab har lyckats sätta sin prägel också på halvtidsöversynen.

Bland annat satte man stopp för en revidering av familjepolitiken. Sannfinländarna går inte ens med på att alternativ till den nuvarande modellen skulle utredas, trots att speciellt Samlingspartiet med stöd också från delar av oppositionen vill ha åtgärder. Soini viker inte en tum från det nuvarande hemvårdsstödet.

Ett steg i klart steg i rätt riktning är sänkningen av dagvårdsavgifterna. Detta kan uppmuntra kvinnor att söka sig till arbete tidigare.

Sannfinländarna är i stort behov av att prestera, inte bara på grund av att understödet för partiet rasat. Också ordförandekampen spelar en viktig roll, och riksdagsgruppens ordförande Sampo Terho var ju inte sen att ta äran för måndagens beslut om ökad frivillig skolsvenska.

Ordförandekampen är avgörande för regeringens framtid. Om segraren heter Sampo Terho överlever regeringen sommaren och kanske höstens budgetberedning, men i något skede söker Sannfinländarna en anledning att lämna regeringen för att kunna anfalla från oppositionsposition vid riksdagsvalet 2019.

Om segraren däremot heter Jussi Halla-aho blir avskedet med säkerhet snabbt och abrupt.

SFP och KD har redan positionerat sig inför det scenariot.

Regeringen får också tre nya ministrar. En av orsakerna är att Soini vill vara kvar i regeringen också då han avstår sin ordförandepost. Det kan man ju ha synpunkter på. Däremot var regeringen från början för liten och belastningen på främst arbetskrafts- och justitieminister Jyrki Lindström (Sannf) orimlig.

Den som läst Sannfinländarnas kulturpolitiska program och känner till partiets syn på svenskan i Finland kan få lite dåligt med nattsömn med tanke på att partiet tar över kulturministerportföljen.