Den västerländska medelklassen har ångest. Trots att den anstränger sig känns inte belöningen rättvis. Enligt professorn i Finlands historia vid Helsingfors universitet, Juha Siltala, är orsaken till illamåendet den övergripande makt som den globala, gränslösa penningeliten och nyliberala ekonomi hänsynslöst utövar (HS 15.4).I sin bok ”Keskiluokan nousu, lasku ja pelot” (Medelklassens uppgång, nedgång och rädslor), beskriver Siltala ett orsakssammanhang där finanskapitalismen samlar oändligt med makt och pengar åt de förmögna samtidigt som globaliseringen och automatiseringen försvagar arbetstagarnas förhandlingsposition inför kapitalet.

Siltala definierar medelklassen som de medborgare som hittills trott att flit och ansträngning får sin belöning, och utgått ifrån att om de själva inte hinner få sin belöning skulle åtminstone de egna barnen få ett bättre liv än vad de själva haft.

Nu känner sig medelklassen lurad eftersom tillväxten inte varade för evigt. Verkligheten är dessutom brutal. I denna strukturomvandling kan vem som helst få sparken när som helst. Denna insikt får de centrala psykologiska plattformarna i medelklassens identitet att rämna och världen att rasa samman. Siltala konstaterar att ångesten är reell speciellt för medelklassen i USA. Det kanske delvis förklarar Donald Trumps framgång?

Enligt Elina Yrjölä (HS 15.4) är Siltalas styrka att han med sitt psykohistoriska grepp förmår identifiera och förklara fenomen av den typ som medelklassens ångest representerar. Trots att Siltalas påståenden inte är mätbara, är människornas upplevelser verkliga och påverkar sålunda deras beteende och därigenom världen.

Siltalas medicin för att råda bot på medelklassens ångest är att den skulle återfå förtroendet för att alla som kan deltar i bygget för en bättre framtid, och att frukterna av ansträngningarna fördelas rättvist. Detta även i en verklighet där penningeliten skyddar sin förmögenhet, och att kanske någon anser att alla inte jobbar tillräckligt mycket.

Yrjöla är dock kritisk till att Siltala ser alla förändringar som förändringar till det sämre. Ändå har såväl Siltala själv som den västerländska medelklassen dragit nytta av finanskapitalismen. Levnadsstandarden i Finland är ju de facto betydligt högre nu än för 30 år sedan.

Det är lätt att skylla utvecklingen på andra då medelklassen genom pensionsplaceringarna via det finländska arbetspensionssystemet, i själva verket varit en central aktör inom finanskapitalismen. Tydligen har medelklassen uppfattat sitt välmående som en uppnådd förmån som är evig och riskfri. Plötsligt ändras allt, man står i brödkön och är beroende av utkomststöd, och då ser man sig som kapitalismens främlingar?

Enligt Yrjölä ska den västerländska medelklassen inte betraktas som offer: Den haft möjlighet att själv ta ett aktivt grepp om sin framtid, göra sina egna val. Dessutom har anpassning till nya situationer har varit en av de mest kännetecknande egenskaperna för människosläktet. Det dämpar knappast ångesten för den som står i brödkön.