Frankrike och Europa kan andas ut, för ett ögonblick. Vänstermittenliberalen Emmanuel Macron tog med ett understöd på cirka 66 procent av rösterna en övertygande seger i det franska presidentvalet.

Så här Europadagen till ära är valresultatet i Frankrike en bra nyhet för EU. Macron är värdeliberal och europé, och har talat för en gemensam budget och gemensam finansminister inom EU och ett större militärt och säkerhetspolitisk samarbete inom unionen. Samtidigt är det skrämmande att högerpopulisten Marine Le Pen samlade kring 34 procent av rösterna. Det visar att missnöjet med etablissemanget och de gamla partierna är enormt, och att populisterna nu har förflyttat sig från den politiska marginalen till att ta upp kampen med de etablerade partierna. Missnöjet understryks också av det för franska förhållanden låga valdeltagandet som stannade vid 75 procent. Hela 9 procent röstade blankt, vilket betyder att en tredjedel inte röstade alls eller röstade blankt.


Trots att Macron är medveten om den "ilska, det tvivel och den oro" som finns i Frankrike, och vill ena landet, är han en fältherre som saknar soldater. Han satt som ekonomiminister i premiärminister Manuel Valls socialistregering 2014–16. Men före årets presidentval hade han aldrig tidigare kandiderat i ett politiskt val. Dessutom grundande han så sent som i april 2016 vänstermittenrörelsen ”En marche” (På väg). Det betyder att hans parti, eller egentligen rörelse, inte har ett enda mandat i det franska parlamentet. Och det är ett mycket stort bekymmer.

Den franska presidenten har mycket stor makt, men utan majoritet i parlamentet får han inte sina lagförslag godkända. Det är också parlamentet som ska godkänna den premiärminister och regering som presidenten utser.

Men det franska politiska systemet var aldrig planerat för den situation som nu uppstått. Det nuvarande systemet utgår från att något av de två gamla stora politiska partierna, socialisternas eller mittenhögerns kandidat, ska vinna valet. Men bägge partiernas kandidat föll ut redan i den första omgången. Nu har alltså Macrons ”En marche” inget av de 577 mandaten i det franska parlamentet. Därför är frågorna fler än svaren. Hur ska Macron kunna styra sitt Frankrike utan fotfäste i parlamentet?


Till all lycka är det parlamentsval i Frankrike i juni, men den som tror att det innebär att situationen klarnar och att allt ordnar upp sig är nog kanske alltför optimistisk. Det franska parlamentsvalet med sina 600 valdistrikt är mycket lokalt och påminner kanske närmast om vårt kommunalval. Valet sker i två omgångar och endast en representant per distrikt blir invald. Trots att Macron under kort tid lockat många entusiastiska anhängare, är det svårt att tänka sig att det unga partiet skulle ha kapacitet att rekrytera kandidater och bygga upp en fungerande partiapparat som skulle klara av att stöda ett nationellt nätverk av kandidater i alla de nästa 600 valdistrikten.

Att Macron och hans ”En marche” ska kunna etablera ett starkt fotfäste i parlamentet är en utmaning som heter duga, trots att opinionsmätningarna förra veckan visade att ”partiet” skulle kunna få upp till hälften av alla mandaten i parlamentsvalet.

Och hur ska den politiska koalition se ut som eventuellt ger Macron den majoritet han behöver och på vilka villkor? Är det verkligen Macron som har makten efter detta eller är det någon annan, och i så fall vem?


Parlamentsvalet avgör alltså om Emmanuel Macron blir en stark eller svag president.

Det är också avgörande för utvecklingen inte enbart i Frankrike utan hela Europa.

Oberoende av om Tyskland i höst till ny förbundskansler väljer om kristdemokraten Angela Merkel, som lett EU genom de senaste kriserna, eller om valet faller på socialdemokraten Martin Schulz, som länge suttit som talman i EU-parlamentet, så ter det sig sannolikt att unionen får en dynamisk duo som för unionen framåt.

Det har vi inte upplevt sedan Helmut Kohls och François Mitterands dagar, och kunde innebära en nystart och en nödvändig förnyelse av unionen.


Inrikespolitiskt handlar Macrons agenda främst om att reformera ekonomin, att få ner arbetslösheten från cirka tio till sju procent. Det ska bli billigare att anställa, den offentliga sektorn ska krympas från nuvarande 57 procent till 52 procent av BNP, 120 000 jobb kapas. Samtidigt vill han ha stimulanser på 50 miljarder euro, för exempelvis infrastruktursatsningar och utbildning. Programmet är företagsvänligt, med en social dimension

Många av de röster Macron samlade var inte röster för honom utan röster mot Le Pen. Trots att Marine Le Pen förlorade valet, har hon etablerat sig som ett tungt namn i den franska politiken. Hennes mål, att spräcka den högern och samla så många som möjligt kring sitt eget parti den Nationella Fronten och lyfta upp det bland de etablerade partierna, har nu fått medvind. Nu har hon åter tid att anklaga EU, euron, invandrarna och den internationella handeln för de problem Frankrike tampas med. Och nästa val kanske hon vinner?


Undantagstillstånd råder fortfarande i Frankrike sedan terrordåden i Paris i november 2015. Dessutom fortsätter kampen mot den militanta islamismen. Kombinerat med dagens ovissa politiska maktstruktur och det utbredda missnöjet är det en ovanligt kall vår för franska förhållanden. Först i juni vet vi om det alls blir sommar eller om den politiska kylan tvingar Emmanuel Macron att sätta på värmen i Elyséepalatset.