Besparingar som förblir en dröm, kalla kårar, minskad jämlikhet, en helvetesmaskin och pengar som rinner till skatteparadis – eller en efterlängtad reform som tryggar god vård åt alla med rätt att välja själv och som dessutom sparar in tre miljarder?

Regeringens lagförslag för valfrihet i vården nådde i tisdags riksdagen, men långdansen – eller om man så vill evighetsprojektet – är långt ifrån målgång.

Då de första versionerna av social- och hälsovårdsreformen för länge sedan introducerades var fokus i offentligheten på att sammanföra hälso- och sjukvård under samma hatt, rensa i de snåriga vårdstrukturerna och på alla sätt förenkla livet för den medborgare som behövde vård.

Den tanken var inte svår att köpa.

Ingen är betjänt av att bollas mellan olika luckor och indelningen mellan hälso- och sjukvård är konstlad.

Då regeringen Sipilä ärvde projektet av den föregående regeringen handlade det plötsligt om ett helt annat perspektiv.

• Centern såg äntligen, efter att ha drömt om det i flera decennier, chansen att få igenom sin modell med landskapsförvaltning.

• För att få Samlingspartiet med på noterna gav Centern som belöning att godkänna partiets krav på valfrihet i vården.

I det spelet hade det tredje regeringspartiet, Sannfinländarna, en statistroll.

Med landskapsreformen skapas en skendemokratisk modell där landskapsfullmäktige tar makten från kommunerna i allt som handlar om hälso- och socialvård, men själv saknar reell beslutsrätt då penningströmmarna helt styrs av staten.

Valfriheten riskerar bli en chimär speciellt för dem som bor i glesbygden som är ointressant för privata aktörer ute efter att göra vinster på vården.

Modellen gynnar också stora aktörer och multinationella kedjor. Organisationen Finnwatch, som granskar globala effekter av företagsverksamhet, anser att regeringens förslag om valfrihet inte beaktar oron över de privata bolagens skattesmitning.

"Helheten av ett vårdbolags skatter utgörs av fler än tio element. Förslaget som regeringen gett saknar hälften av dem", säger forskaren och juristen Henri Telkki på Finnwatch i en FNB-intervju.

Förslaget sågas totalt av en opposition som är enig men anlägger lite olika perspektiv genom sin kritik. Svenska Folkpartiets ordförande Anna-Maja Henriksson säger (ÖT och VBL 9.5) att hon får kalla kårar när hon tänker på "hur mycket pengar det här handlar om, hur mycket som är i vågskålen och hur många riskfaktorer som de facto existerar."

SDP:s vice ordförande Maarit Feldt-Ranta säger att all orosmoment finns kvar med en allt mer byråkratisk vård och en kraftigt beskuren självstyrelse för landskapen.

Vänsterförbundets ordförande Li Andersson säger i sin tur att de privata vårdbolagen ges möjligheter att flytta kostnader till den offentliga sektorn i en modell där en patient riskerar vårdas antingen för mycket eller för lite.

Tidigare statssekreteraren Raimo Sailas, känd för sina hårda nypor och krav på nedskärningar, misstror i Maaseudun Tulevaisuus (9/5) regeringens påståenden om att reformen ska ge besparingar på tre miljarder fram till 2029. Sailas tror inte ett spår på att man ska klara av grundbulten i vårdkonstruktionen, en fungerande patentdatabas, till de kalkylerade kostnaderna eller med den tidtabell man planerar.

"Stora finländska IT-projekt tenderar kosta dubbelt så mycket som beräknat och ta dubbelt så lång tid att genomföra som man avsett", säger Sailas som redan i november i tidningen Demokraatti sade att man "nu för Guds skull inte ska genomföra en sådan här reform" och förslog en time out på ett par år och låta nästa regering ta besluten.

Heikki Hiilamo, professor i socialpolitik vid Helsingfors universitet, påpekar att inga andra länder någonsin gjort en så pass stor reform där valfrihet ingår i både­ social- och hälsovård "Det största problemet är att tidsramen är för stram", säger Hiilamo i onsdagens tidning och påtalar att många experter håller med honom.

En vårdreform behövs. Men en klok regering lyssnar till expertisen och tar med sig oppositionen i en bred diskussion innan man spikar sitt förslag.