Finland väljer en helt annan väg än övriga Norden. Den politik som regeringen Sipilä fört och för, samt de beslut som den drivit och driver igenom, innebär ett paradigmskifte inom finländsk inrikespolitik. Vår välfärd håller på att avvecklas och syns inte i regeringens linje eller strategi. Kort och gott: Finland håller på att klippa banden till det som definieras som den nordiska välfärdsstaten. Det visar forskning som gjorts på Helsingfors universitet (VBL 16.5).

Valfriheten inom vården, som fortsätter att vara en het och vad det verkar en ganska ogenomtänkt potatis, är Samlingspartiets våta dröm som understöds av regeringskollegerna i Centern och Sannfinländarna.

Utan att gå in i detalj i själva valfrihetsfrågan, kan vi konstatera att för ett år sedan såg många partier, även de i oppositionen, fram emot en valfrihet inom vården. I dag, efter att regeringen mer i detalj presenterat sin valfrihetslinje, känner samma partier en stor oro och ”får kalla kårar”.

Och det är just social- och hälsovårdsreformen och valfriheten som enligt forskningsarbetet utgör tydliga bevis på paradigmskiftet.

Allt började redan med Alexander Stubb (Saml) som statsminister, och Juha Sipilä (C) fortsätter stolt på den inslagna linjen.

I forskningen lyfter forskarna Matilda Hellman, Marjukka Monni och Anna Alanko fram en slutsats som kort sammanfattat lyder (VBL 16.5): "Paradigmskiftet som poängterar individens egen kapacitet och förmåga att välja kommer att förändra det finländska välfärdssamhället. Social- och hälsovårdsreformen är ett tydligt steg på denna väg."

Att påstå att Sipilä driver Finland som ett företag, regeringen som en ledningsgrupp och ser invånarna som medarbetare är inga blankskott. Den kritiken har framförts i våra ledare tidigare, och får nu också understöd i forskningen. Enligt forskarna påminner regeringsprogrammet mera om en företagsstrategi, och enhetligheten i regeringen möjliggör ett instruktivt ledarskap av statsministern och en toppstyrd politik.

Den nordiska välfärdsmodellen har helt enkelt försvunnit ur regeringsprogrammet (VBL 16.5). Forskarna lyfter fram tre regeringar som utmärker sig i sin genomgång av alla landets regeringar från 1950 och framåt:

– Paavo Lipponens andra program (1999) som starkt betonar välfärdspolitiken.

– Jyrki Katainens program (2011) som är en detaljerad plan där välfärdspolitiska institutioner är starkt representerade.

– Juha Sipiläs program (2015) som skiljer sig klart från tidigare program genom sitt tilltal och format samt avsaknad av välfärdspolitik i dess nordiska betydelse.

Docent Matilda Hellman: ”Finland har tagit ett steg i en helt ny riktning. När tidigare regeringar varit tvungna att förhandla och kompromissa har regeringarna skrivit ner de överenskomna politiska målsättningarna detaljerat, vilket lett till att de välfärdsstatliga strukturerna är tydligt uttalade."

Så är alltså inte fallet med Sipiläs regering.

Enligt forskarna är det en ”ideologisk homogenitet” inom regeringen samt toppstyrningen som möjliggjort social- och hälsovårdsreformen. För att ta det till en lokal nivå: Här ser vi en av orsakerna till att regeringen inte lystrade till all fakta som talade för Vasa centralsjukhus.

Den krassa verkligheten i företagsvärlden är i 99 fall av 100, att när ett företags ledning bestämt sig för något, så förverkligas det – ibland oavsett kvalitativa motargument från resten av företaget.En sådan verklighet ser vi nu allt tydligare även i vår riksdag, där regeringen utgör företagsledningen medan oppositionen och invånarna utgör resten av företaget. Problemet är förstås att nationen Finland inte är ett företag, utan en demokrati.

En regering tvingas ibland till beslut som drabbar invånarna negativt, för att få ordning på ekonomin. Men slutmålet bör vara att i längden, när ekonomin är på fötter igen, fortsätta uppbyggandet av välfärden.

Det är åtminstone det Finland och det Norden vi kommit att känna igen och levt i. Vilket Finland regeringen Sipilä bygger upp återstår att se, men byggplanen oroar å det kraftigaste just nu.