Det politiska Finland håller andan då Sannfinländarna på lördagseftermiddagen väljer ny ordförande efter Timo Soini. Väljer partiet "fel" ordförande står nämligen en akut regeringskris för dörren.

Soini lämnar efter sig ett splittrat populistparti. Där Soini åtminstone utåt sett försökt dämpa de mest högljudda elementen bland sina anhängare, satsar nu kronprinsarna allt för att få stöd av den hårda kärnan av partimedlemmar som söker sig till partikongressen i Jyväskylä.

Bland de fem ordförandekandidaterna framstår Europa-, idrotts- och kulturministern Sampo Terho som partielitens kandidat medan Europaparlamentarikern Jussi Halla-aho representerar de som anser partiets nuvarande ledning vara alltför tam i de för partiet centrala frågorna.

Det betyder inte att Terhos linje i nämnvärd grad skulle avvika från Halla-ahos linje, det är bara deras yttre profil som är olika. Opinionsmätningarna visar därför ungefär lika stort understöd för båda.

Bägge är starkt invandringskritiska och EU-motståndare. Bägge motarbetar skolsvenskan.

Det mest motsägelsefulla i ett parti som säger sig vara ett ”arbetarparti utan socialism”, och som säger sig vara småfolkets, den lilla svaga människans beskyddare, är den högerriktade ekonomiska politiken som såväl Terho som Halla-aho förespråkar.

Det är bara det att Sampo Terho med sin något mjukare framtoning, att likt Soini få partiet att framstå som ett allmänpolitiskt parti, försöker låta bli att skrämma bort sympatisörer som kanske kan acceptera vissa delar av partiets program, allt för att samla så många röster som möjligt åt partiet.

Halla-aho försöker inte ens vara något annat än vad han är, utan säger hela tiden rakt ut vad han tycker och tänker. Han är heller ingen estradör, mera en talande staty.

Det är också fråga om en maktkamp där det nuvarande hovet bevakar sina intressen gentemot de som i tidigare utdelningar blivit utan inflytelserika poster.

Timo Soini har tillsammans med sitt hov, bestående av Matti Putkonen, tidigare socialdemokrat som styr partikansliet med järnhand, tidigare riksdagsledamoten Raimo Vistbacka samt reklammannen Jukka Jusula, på alla sätt försökt bygga en stabil plattform åt Sampo Terho. Soini vill ju fortsätta i regeringen som utrikesminister.

Överraskande nog har Terho dock varit rätt skakig i sina offentliga framträdanden. Tydligen är trycket från Soini och hans hov hårt och förväntningarna höga, och på något sätt får man intrycket att Sampo Terho inte känner sig riktigt bekväm med upplägget.

Man kunde tycka att ett dylik Nej-rörelse som rider på ytlig politik och poängplockande inte skulle locka de stora massorna. Men så är det inte, tvärtom finns det en beställning på grovt förenklade påståenden och alternativa sanningar.

Lämpligt inför Sannfinländarnas ordförandeval visar en färsk undersökning av Näringslivets delegation EVA att en fjärdedel av finländarna skulle kunna rösta på ett extremnationalistiskt populistparti. Det är en överraskande hög siffra. Däremot är det mindre överraskande att merparten av Sannfinländarnas nuvarande väljare skulle rösta på ett sådant parti. EVA:s undersökning om populismen gick ut på att fråga hur beredda folk skulle vara att rösta på tre hypotetiska populistpartier.

Det näst populäraste visade sig vara ett radikalgrönt parti, det skulle få 11 procent av alla röster och nästan varannan av dem som nu går till De gröna. Ett vänsterpopulistiskt parti skulle enligt undersökningen få bara sju procent av rösterna.

Men det är de extremnationalistiska populistpartierna som lockar, även i Finland, vilket gör ordförandevalet till något av ett linjeval.

Faller valet på Jussi Halla-aho kommer partiet att fokusera på några få frågor: invandringen och EU, och svenskan förstås. Väljs Sampo Terho till ny partiordförande försöker Sannfinländarna fortsätta vara ett allmänpolitiskt parti som är kritiskt mot invandringen och EU. Man kan fråga sig vilken skillnaden mellan dessa två alternativ är på sikt. Hur som helst får den finländska populismen ett nytt ansikte. Troligen splittras också partiet oberoende av vem som vinner.

Det viktiga är ändå att vi inom ramen för vårt demokratiska system också har en kanal för medborgare som omfattar populistiska tankar.