Efter en dramatisk vecka i den finländska inrikespolitiken håller De gröna partikongress i Tammerfors den här helgen.

Huvudfrågan är vem som efterträder Ville ­Niinistö som partiordförande. Enligt De grönas stadgar får partiordföranden sitta i högst tre tvåårsperioder.

Därför avgår Niinistö.

De gröna väljer ordförande med en intern medlems­omröstning. I dag räknas rösterna och ­resultatet presenteras därefter på parti­kongressen. Rent juridiskt är medlemsomröstningen råd­givande, men kongressen har förbundit sig att respektera resultatet om minst femtio procent av medlemmarna röstar.

Helsingforsbon Emma Kari och Jyväskyläbon Touko Aalto har fått starkast understöd i de mätningar som har gjorts inför ordförandevalet. I ­Taloustutkimus undersökning, som Yle presenterade för knappt två veckor sedan var det dött lopp mellan de två, som vardera fick tjugofem procent av understödet.

De övriga fyra kandidaterna var statister, även om felmarginalen i undersökning var stor och många inte kunde säga vilken kandidat de skulle rösta på.

Kari och Aalto sitter sina första perioder i riksdagen och är nästan jämngamla. Aalto har arbetat mycket med vårdreformen och även med ekonomi, eftersom han sitter i finansutskottet. Kari sitter i stora utskottet och i lagutskottet och fokuserar enligt egen utsago mycket på jämlikhetsfrågor (VBL 23.5).

Några stora politiska klyftor finns det ändå inte­ mellan de två. Det är inte otänkbart att kön samt huvudstadsregion kontra övriga landet på­verkar omröstningen hos De gröna. Ett skäl till viss oro är att samtliga kandidater är relativt politiskt ­oerfarna.

Oberoende av vem som efterträder Niinistö så blir det ingen dramatik enligt sannfinländsk modell. Ingen grön kommer att se rött och ingen partinål hakas loss ur kavajslaget.

Det mesta kommer att fortsätta som förr. ­Konstigt skulle det vara annars, eftersom De gröna har vind i seglen.

De gröna är på stark uppgång. Det ­påståendet har stöd i såväl valframgångar som opinions­mätningar. De gröna är ett starkt oppositions­parti för tillfället.

I det senaste kommunalvalet och riksdagsvalet har De gröna klarat sig bättre än någonsin tidigare. I Yles partimätning förra veckan landade partiet på historiskt höga siffror. Partiet har för första gången någonsin ett väljarstöd över femton procent.

Det förklarar också Niinistös svala intresse för ­regeringsmedverkan i början av veckan, så länge den frågan var aktuell. Niinistö och De gröna tillhörde de som förespråkade förtida val, innan spelet i kulisserna satte punkt för spekulationerna och nya regeringspartier och nyval.

Om inget oförutsett händer kan De gröna med sin nya ordförande i lugn och ro arbeta mot nästa riksdagsval om två år. Understödet just nu talar till partiets fördel.

Niinistö drar sig inte för att spekulera i att De ­gröna så småningom ska vara ett statsminister­parti – inte efter nästa riksdagsval, men under ­nästa decennium (VBL 15.6).

I Österbotten är De gröna ett parti i marginalen – i synnerhet på landsbygden. Partiet har aldrig haft en riksdagsledamot från Vasa valkrets. I Vasa stadsfullmäktige har De gröna fyra platser.

De gröna får emellanåt etiketten ”cityparti”, som då syftar på de största städerna i Finland.

Orsaken till partiets minimala framgångar i Öster­botten är enkla att hitta. De grönas åsikter kring naturskydd och motståndet mot pälsdjurs­näring gör de österbottniska gröna politikernas framtid betydligt svårare än nationellt sett.

På landsbygden anses – ibland befogat emellanåt­ obefogat – De gröna stå för ett orimligt värnande av naturvärden som påverkar lokalbefolkningens liv och livsstil på ett sätt som skrämmer bort mer­parten av de potentiella väljarna.

Oberoende av vem som tar över i De gröna lär det inte bli en sådan omställning i partiets politik att det kan bli en maktfaktor i Österbotten.