Frankrike verkar vara möjligheternas land. Plötsligt har Frankrike en stark president i Emmanuel Macron med egen majoritet i parlamentet. I maj valdes mannen utan parti, Emmanuel Macron, till president. På söndagen blev det klart att hans 14 månader gamla folkrörelse, som nu blivit parti och kallas La république en marche (LREM) (Republiken på väg), har 351 av de 577 mandaten i det franska parlamentet. Före valet hade partiet inte en enda representant i parlamentet.

Låt vara att valdeltagandet var lågt, lite under 44 procent, men det kan bero på valtröttheten eftersom fransmännen kallades till valurnorna för fjärde gången inom loppet av två månader.

Men att ett etablerat parti som socialistpartiet backar från 250 mandat till 29 mandat är ändå mycket anmärkningsvärt. Också för Marine Le Pens parti Nationella fronten var valresultatet en besvikelse då partiet endast fick 8 mandat.

Frankrike har nu att vänja sig vid ett politiskt landskap som inte längre präglas av två stora block, ett till höger och ett annat till vänster. I det nya parlamentet finns i stället 4-5 olika grupperingar, alla med olika intressen och inställningar till globaliseringen, EU, invandring, säkerhetsfrågor, sociala frågor och miljöpolitik.

Det i särklass största blocket återfinns i mitten och leds av den 39-årige Macron.

Inrikespolitiskt handlar Macrons agenda främst om att reformera ekonomin, att få ner arbetslösheten från cirka tio till sju procent. Det ska bli billigare att anställa, den offentliga sektorn ska krympas från nuvarande 57 procent till 52 procent av BNP, 120 000 jobb kapas. Samtidigt vill han ha stimulanser på 50 miljarder euro, för exempelvis infrastruktursatsningar och utbildning. Programmet är företagsvänligt, med en social dimension

Är arbetslösheten inte tydligt under dagens nivå och den franska ekonomin fortfarande går på sparlåga vid valet till Europaparlamentet 2019 har Macron ingenting att skylla på.

Undantagstillstånd råder fortfarande i Frankrike sedan terrordåden i Paris i november 2015. Såväl antalet fängelseplatser som antalet poliser väntas nu öka.

Dessutom fortsätter kampen mot den militanta islamismen, och den svåra frågan om hur Frankrike ska kunna förbättra integrationen av Västeuropas största muslimska befolkning. Misär och arbetslöshet i invandrartäta förorter är en faktor som bidrar till radikalisering och i vissa fall anslutning till IS och andra terrorsekter

Valresultatet i Frankrike en bra nyhet för EU. Macron är värdeliberal och europé, och har talat för en gemensam budget och gemensam finansminister inom EU och ett större militärt och säkerhetspolitisk samarbete inom unionen.

Macrons insats kan bli avgörande för utvecklingen inte enbart i Frankrike utan hela Europa.

Oberoende av om Tyskland i höst till ny förbundskansler väljer om kristdemokraten Angela Merkel, eller om valet faller på socialdemokraten Martin Schulz, som länge suttit som talman i EU-parlamentet, så ter det sig sannolikt att unionen får en dynamisk duo som för unionen framåt. Det har vi inte upplevt sedan de framlidna Helmut Kohls och François Mitterands dagar, och kunde innebära en nystart och en nödvändig förnyelse av unionen.

Frankrike har genomgått en politisk omvälvning,

Att en folkrörelse manövrerar ut de etablerade politiska partierna såväl i presidentvalet som i parlamentsvalet kan ses som ett underkännande av den professionalisering som länge präglat politiken. Frågan är huruvida detta fenomen får ytterligare spridning. Samtidigt kanske det inte alla gånger är till fördel med ett parlament som nu fyllts av väldigt många oprövade politiker.

Frankrike har i Emmanuel Macron fått en formellt sett stark president. Trots att Macrons parti har egen majoritet i parlamentet utgör dock det låga valdeltagandet ett problem, eftersom 66 procent av fransmännen känner sig ha fria händer. Det blir därför inte enkelt för Macron att genomföra de utlovade reformerna. Dessutom har de franska partierna, och den franska statsapparaten, har haft svårt att hävda sig mot strejker och protester av fackföreningar, olika vänstergrupper och ultranationalister.

Det betyder att Emmanuel Macron och hans folkrörelse kan försvinna lika snabbt som de uppstod.