Sannfinländarna och ex-sannfinländarna inom Nytt alternativ/Blå framtid får sina anhängare med på folkomröstningskärran. Men de flesta övriga finländare är inte trakterade av en folkomröstning om Finlands EU-medlemskap.

Det framgår av en opinionsundersökning Yle nyligen gjorde, så här lämpligt under sommarens nyhetstorka. Av drygt 1 000 tillfrågade finländare sa sig 72 procent inte vara intresserade av en folkomröstning. 22 procent skulle gärna rösta.

Det betyder att en omröstningsprocedur har stöd också utanför den sannfinländskt influerad kretsen, eftersom den kretsen enligt den färskaste siffran – från maj – endast omfattar omkring nio procent av finländarna.

Att 72 procent inte vill ha en folkomröstning är givetvis inte detsamma som att dessa skulle vara stora EU-anhängare. Siffran kan också till en del spegla bristande tilltro till det där med folkomröstningar. (”Kostar bara, tillmäts ändå ingen betydelse.”)

Men enkäten innehöll också en fråga om hur de tillfrågade skulle rösta om det faktiskt anordnades en folkomröstning. Svaret blev att 62 procent skulle rösta för fortsatt medlemskap, 19 procent för utträde.

Det här opinionsresultatet är intressant, eftersom det kontrasterar så skarpt mot drygt ett år gamla siffror. I mars i fjol gjorde Helsingin Sanomat en opinionsundersökning som gav vid handen att hela 43 procent stödde en folkomröstning.

En minskning från 43 till 22 procent på ett drygt år. Vad har hänt som åstadkommit denna tvärvändning?

Juha Jokela, programdirektör på Utrikespolitiska institutet, kallar det just så – en tvärvändning eller kappvändning – i en kommentar till Yle.

Svaret är i korthet att de politiska och därmed också de ekonomiska vindarna blivit mer svår­förutsägbara. Då framstår ”det gamla vanliga”, i detta fall en union vi tillhört i 22 år, som mer till­talande än det gjort tidigare. Lite enligt principen ”Vi vet vad vi har men inte vad vi får.”

Fjolårets höga stöd för en folkomröstning om Finlands EU-medlemskap uppmättes någon månad före folkomröstningen i Storbritannien. När den väl var genomförd, med känt brexitresultat som följd, blev det efterhand alltmer uppenbart för vanliga medborgare att följderna av ett utträde är omfattande, förvirrande och svårförutsägbara.

Låt vara att EU-bygget har uppenbara brister. Men slutsatsen av den insikten måste inte vara att slå hela bygget sönder och samman. Då riskerar månget barn åka ut med badvattnet.

På brexit följde sedan det amerikanska presidentvalet i november i fjol. USA fick en ny president som tidvis framstår som en personifikation av fenomenet oförutsägbarhet och sänder ut vågor av oro över världen. Hans kamp för att gynna amerikanska och enbart amerikanska intressen illustrerar hur svårt det i praktiken är att göra så i en värld där allt och alla är knutna till omvärlden med en mångfald band.

I samband med brexit luftade brittiska tidningar möjligheten av en folkomröstning också i Finland, på basen av uttalanden från sannfinländskt håll. Sannolikheten för att en sådan skulle bli av har sedan dess krympt nästan till obefintlighet.