Dags för andra akten av Brexitdramat. Förhandlingsomgång två inleddes i går, måndag.

Britternas chefsförhandlare heter David Davis.­ EU:s förhandlare nummer ett är fransmannen­ ­Michel Barnier.

Båda herrarna tillhör det kon­servativa lägret och båda var vid mitten av 1990-­talet Europaministrar i respektive ­hemland. De var ­också då oense om hur unionen borde ­utvecklas och nu är de baner­förare för den process som ska reducera antalet EU-länder från 28 till 27.

Att förhandlingarna är komplicerade behöver ­inte påpekas. Det är avtal och överenskommelser­ av både politisk och ekonomisk art, ingångna ­under en period på 43 år, som ska upphävas eller omformas.

Ser man på saken från gräsrotsnivå framstår en ”människonära” fråga som en av de väsentligaste. Nämligen: Vad händer med EU-medborgarna – de finländska och alla andra – i Storbritannien? De är cirka tre miljoner och båda parterna vid förhandlingsbordet säger sig känna varmt för dem.

Omkring 588 000 av dessa tre miljoner är minder­åriga, barn till EU-medborgare bosatt i Storbritannien. Knappa hälften av dem är födda i Storbritannien.

Hittills är det främst premiärminister May som varit i skottlinjen, anklagad för förslag som ­skulle försvaga och komplicera situationen för ”the ­foreigners”. Det finns sedan 26 juni ett femton­sidigt dokument, signerat Downing street 10, ­inrikesministeriet med flera, som klargör den ­brittiska ståndpunkten.

Kärnan i det är:

1. De som har så kallad settled status, fastslagen status, kommer inte att beröras av brexit. De ska kunna fortsätta att arbeta och studera som förr.

2. Tidpunkten för när en EU-medborgare fort­sättningsvis kan komma på samma villkor som nu är tillsvidare oklar, men kommer att infalla senast den 29 mars 2019.

3. Familjemedlemmar till de brittiska EU-­medborgarna kommer att kunna ansöka om ­settled status.

4. Den som bott i Storbritannien under en samman­hängande period av fem år kan också göra­ det.

5. EU-medborgare som bott i Storbritannien ­mindre än fem år när den ovannämnda deadlinen nås kommer inte heller de att kastas ut.

6. De som anländer efter deadlinen kan söka om tillfälligt uppehållstillstånd – men de ska inte hysa förhoppningar om att beviljas mer än så.

Den konservativa brittiska regeringen försöker­ av allt att döma ljuta olja på vågorna i det här avseendet.­ De finns ju en uppsjö av brittiska sol­pensionärer, exempelvis i Spanien, och en mängd yrkesarbetande britter spridda över EU, ­vilkas öden kan påverkas av hur Storbritannien be­handlar EU-medborgarna.

Oppositionen i Labour har för sin del hävdat att en Labourledd regering minsann skulle garantera EU-medborgarna rätt att stanna i landet från och med dag ett av regeringsperioden.

Förra veckan riktades uppmärksamheten ­speciellt mot EU-medborgarnas barn, i och med ett utspel från den brittiska barnkommissionären­ ­Anne Longfield. England har haft en barnkommis­sionär sedan 2004 och på senare år har denna ­persons befogenheter utökats.

Longfield anklagar EU – inte May – för att för­sätta EU-medborgarnas oskyldiga barn i limbo. Detta ­eftersom EU knutit EU-medborgarnas rättig­heter till en annan tvistfråga; frågan om Europa­domstolen ska ha inflytande över dem eller inte. Den frågan förväntas inte få någon lösning förrän mot slutet av förhandlingarna.

Två år av osäkerhet är en lång tid för minder­åriga, understryker Anne Longfield.

I vissa lägen kan det gå så att barn har rätt att stanna, medan föräldrar kanske inte får det. ­EU-medborgarebarn födda före år 2000 är automatiskt brittiska medborgare. Barn födda efter 2000 är medborgare bara om deras föräldrar har ­permanent uppehållstillstånd.

Det hela är en djungel där enskilda lätt råkar ­illa ut. Det är nästan så att man får lust att tro på ­förre Labourledaren och premiärministern Tony Blair som i en intervju härom dagen (The Independent 14.7) hävdar att brexit ännu kan stoppas om EU:s tjänstemän är ”beredda att möta oss på halva ­vägen”.