Lokalt
26.10.2014
Vår rysskräck har djupa rötter
Rysskräcken ökar. Nu är nästan varannan finländare, hela 42 procent av befolkningen, rädd för Ryssland.
Trenden med en tilltagande rysskräck i vårt land tros vara en effekt av det som har hänt i Ukraina och på Krim.
Folkrättsöverträdelser, ryska kränkningar av det finländska luftrummet, Vladimir Putins reaktioner på vår Natodebatt – allt påverkar våra attityder om Ryssland.
Det är i och för sig inget nytt, russofobin är en del av vår finländska folksjäl. Den är starkare under en period, svagare under en annan, men också under de tider vi inte talar om ryssar finns känslan där, latent närvarande.
– Jag har hört äldre personer säga att varje generation finländare ska ha något trubbel med ryssarna. Det kanske ligger något i det, säger John Granstubb medan han klättrar upp till en märklig och historiskt viktig klippformation i Ytteresse i Pedersöre.
Platsen kallas Ravasbackan. Massiva klippblock uppe på en kulle har spruckit, glidit ifrån varandra och på kuppen fått skarpa kanter.
Här och där finns stora naturliga håligheter som på senare år har fyllts med jord och växtlighet. I dag bjuder Ravasbackan inte på några större gömslen, men för exakt 300 år sedan utgjorde klippmassiven lokalbefolkningens enda skydd för de ryssar som var på härjningsstråk i Österbotten.
Ett av gömställena i klipporna har till och med ett eget namn, Josepas håle. Uppgifter om vem han var finns säkert i kyrkböckerna, men troligt är att Josep visste att livet var över i den stund och i det fall han blev upptäckt av de fruktade kosackerna.
Från den här tiden finns många berättelser, varav en del är riktigt ruskiga. Bland annat berättar byborna om en kvinna som hade mjölkat korna och som diskade ur sina mjölkbyttor på Kärrhagas löte.
Hon hörde nog varningarna om de annalkande ryssarna, men fortsatte på österbottniskt, envist sätt att diska mjölkkannorna.
Stoltheten blev hennes öde. Kvinnan dödades av kosackerna genom en brutal halshuggning.
Enligt sägnen spetsades hennes huvud på en centralt belägen gärdsgård för att sprida skräck och onda föraningar om hur ryssarna hanterar de som vågar vara kvar i området.
70-åriga John Granstubb och 80-åriga John Finnäs i Esse kan inte gå ed på att historien är sann. Men hur som helst har de och andra i Esse hembygdssällskap och Överesse byaforskare bidragit till att Kärrhagas löte för drygt 20 år sedan fick ett eget minnesmärke över 1714 års händelse.
Hembygdsföreningen har koll på att inte mindre än 104 Essebor dödades år 1714 då ryssar plundrade och brände ett tiotal gårdar.
Dessutom togs 25 bybor i rysk fångenskap. Bara en av de tillfångatagna lär ha fått återse sina forna hemtrakter.
Historier finns det hur många som helst av. På vår rundtur i Esse och Ytteresse kör vi förbi en åker vid Kyrkbacka där en uppretad bybo hade ihjäl en rysk kosack med stulna pengar i sadelväskan.
Han slog inte bara ihjäl honom med ett törvistträ, han grävde också ner ryssen med häst och allt för att dölja spåren efter dådet.
Åkern kallas i folkmun fortfarande för "Kosackhagan". Ryssens betsel finns kvar i byn som ett fysiskt minne av en tid som en gång var.
Den som i dag blickar ut över de harmoniska fälten har svårt att förstå vilka krigiska våldsscener som har utspelat sig ute på landsbygden. Här mullrar i dag en traktor medan två smäckra svanar förflyttar sig makligt från den ena åkerkanten till den andra.
I övrigt är det tyst. Träden med de gulnande löven vajar lojt i den lätta brisen, liksom för att hedra 300-årsminnet av de elva Essebor som tvingades sätta livet till vid Mattbäcken.
En minnessten vid Karsjärvmossen upplyser om att byborna som dödades på denna plats år 1714 var från gårdsgrupperna Back, Nyback och Jossgårk. Gårdsgrupper som alltså finns kvar ännu i denna dag.
I de officiella handlingar som skildrar våldsdådet sägs att de flesta drabbade dödades med "yxhammare". Det är en kombination av yxa och hammare.
– Det är overkligt att föreställa sig att allt det där utspelade sig just här, säger Granstubb.
Vi andra nickar. Visst är det så.
Så fridfull som platsen är just nu är det riktigt svårt att tänka sig att folk i trakten gömde sig i skogen i fruktan för sina liv.
Andra flydde. Liksom då det gäller dagens flyktingströmmar från internationella krishärdar var det fram för allt de som hade råd och möjligheter som tog till flykten.
Johanna Aminoff-Winberg, en av de som har forskat i flyktingströmmarna under det stora nordiska kriget (1700–21), har koll på att drygt 30.000 personer tvingades lämna sina hem. Det motsvarar cirka tio procent av den tidens finländska befolkning.
Främst var det samhällseliten som flydde undan ryssarna, men i Österbotten fanns det också en stor flykt bland bönder. Det här hänger ihop med att ryssarna så systematiskt förhärjade Österbotten.
– Ryssarna försökte på alla sätt förhindra att svenskarna skulle komma tillbaka. Man förhindrade svenskarna att upprätta brohuvuden och tillämpade den brända markens teknik, säger Aminoff-Winberg.
Österbottningar hade under de oroliga åren i början av 1700-talet tillgång till mindre båtar med vars hjälp de kunde ta sig över till Västerbotten utan att bli upptäckta. Andra måste gå till fots.
Också många från södra Finland traskade hela den långa vägen runt Bottniska viken.
– Jag tror att det pressade på österbottningarna att fly. De som kom söderifrån hade många ruskiga historier att berätta om ryssarnas framfart, säger Aminoff-Winberg.
Jakobstad och Borgå var de två städer som blev totalförstörda år 1714. Museichef Guy Björklund i Jakobstad anar att Jakobstadsregionen var speciellt utsatt som en följd av att staden hade både en hamn och många skeppsvarv.
Både kyrkan och hamnen strök med i stadsbranden, men till all lycka lyckades lokalbefolkningen rädda de mest dyrbara föremålen från den dåtida stadskyrkan.
– Den sjuarmade ljusstake från år 1709 och de takkronor som finns i dagens kyrka förvarades på den andra sidan Bottniska viken under Stora ofreden, säger Björklund.
Också till sjöss pågick stridigheter. På Jakobstads museum finns många föremål som härrör från de ryska galärfartyg som sänktes i september 1714 utanför Maxmo och Närpes.
Bland annat kan museichefen Guy Björklund visa upp en mörsare som användes för närstrider. Själva kanonkulan var inte så farlig, men träsplittrorna som yrde omkring då kulan rände igenom ett fartygsskrov kunde vara dödliga.
Mörsaren eller sjökanonen har bevarats som en följd av att den är gjuten i brons. Men också delar en handpistol i trä, granater och kanonkulor, ryska emblem och så kallade droppkopek ingår i samlingarna.
Ett tusental droppkopek har hittats under dykningarna till vraken. Tygpungarna där soldaterna förvarade kopeken de hade fått i lön har förstörts, men silvermynten låg kvar på havsbotten i små högar.
Vedermödorna var inte över då freden kom. Många av de finländska flyktingar som kom tillbaka efter fredsslutet 1721 upptäckte att de hemman de hade lämnat hade övertagits av folk från inlandsocknarna i Finland.
Det hade skett med ryssarnas godkännande. Ju färre hemman som låg öde i de svenska kustsocknarna desto mer skatt kom ju in.
Många av äganderättstvisterna slutade inte bra för de som en gång hade tvingats lämna sina hem. Speciellt kvinnor och minderåriga barn hade svårt att bevisa att de var de rättmätiga ägarna till gårdarna.
I en del fall har lösöre från gårdar också stulits av andra än ryssarna. De som drabbades beviljades sällan några skadestånd – i de flesta fall tillämpades några års skattefrihet.
Ingen vet hur många av flyktingarna som återvände. I början fanns lite dokumentation på återströmmarna, men helhetsbilden saknas.
– Men jag skulle tro att de allra flesta återvände, speciellt efter att det utgick en kunglig ukas om att Finland skulle återbefolkas. Men det tog tid, säger Aminoff-Winberg.
Klart är också att de finskspråkiga som hade flyttat till kusten så småningom blev assimilerade in i den svenskspråkiga majoriteten.
Kustaa J Vilkuna har skrivit en bok vid namn "Viha" där han dokumenterar ryssarnas vilda framfart på basis av de domstolsprotokoll som har upprättats efter att flyktingarna har återvänt till sina hemtrakter.
Aminoff-Winberg tvivlar på sanningshalten i alla berättelser i Vilkunas bok.
– Den som söker om ersättningar breder ofta på lite. Men det är nog säkert sant att folk på den här tiden blev både brända och brännmärkta av ryssarna.
Aminoff-Winberg känner också till fall där folk har bakbundits och lämnats hängande med huvudet neråt. Historien om den halshuggna kvinnan vid Kärrhagas löte sätter hon lite tilltro till medan hon inte tror på skrönorna om spetsade barn.
– Mycket är nog vandringshistorier utan verklighetsgrund.
Å andra sidan kan det den här tiden också ha förekommit våld som aldrig blev dokumenterat. Till exempel har ingen av flyktingarna berättat om våldtäkter för de svenska präster som rekommenderade vilka som skulle beviljas understöd.
– Men det betyder ju inte att våldtäkt inte skulle ha förekommit. Sådana övergrepp berättade man inte om på den här tiden.
Johanna Aminoff-Winberg har i arbetet med sin avhandling kommit till att rysskräcken har flera hundra år gamla anor. Bilden av Ryssland var i Sverige i stor utsträckning densamma från 1500-talet fram till 1700-talet.
För att förena folket hade myndigheterna skapat en bild av fienden som manade till kamp. Den svenska kungen utnyttjade kyrkan och prästerskapet för att väcka avsky och hat inför en verklig eller inbillad fiende.
Då svenska riket inträdde i 1700-talet fanns rysskräcken redan där hos befolkningen som ett resultat av en medveten agitation och mobilisering. Aminoff-Winberg är också medveten om att rysskräcken förstärktes under både Stora och Lilla ofreden.
Däremot är hon inte lika säker på hur mycket av dagens russofobi som är ett arv från denna avlägsna tid. Det kollektiva folkminnet finns där som en klangbotten, men det troliga är nog att våra senaste krig har spelat in hel del.
Helsingin Sanomats gallup om rysskräcken pekar på en generationsklyfta i attityderna. Av de som har fyllt 65 år är hela 46 procent rädda för ryssen medan motsvarande andel hos 15-24-åringar är 32 procent.
Kvinnor lider också mer av rysskräck än män, vad det verkar.
Men det anmärkningsvärda är de snabba kasten i åsikter. För fyra år sedan uppgav bara 21 procent av de tillfrågade att de vara rädda för Ryssland och i den senaste mätningen är andelen uppe i 42 procent.
Också John Granstubb och John Finnäs anar att erfarenheterna från våra senaste krig bidrar till att rysskräcken snabbt blossar upp då grannen i öst skramlar med sina vapen. Att hjältegravarna har fått hedersplatsen framför Esse kyrka visar hur viktig kampen för frihet har varit för denna by.
Både Granstubb och Finnäs är i dag förespråkare för en Natoanslutning. Guy Ena, den man som har det historiskt viktiga "Josepas håle" på sin egen bakgård är inte lika övertygad.
– Jag tror att vi också utan en fullvärdig Natoanslutning kan få hjälp om det riktigt kniper, säger han.
Nils-Erik Villstrand, professor i historia vid Åbo Akademi, är säker på att dagens rysskräck har sina rötter i Stora ofreden. Men han betonar att rysskräcken inte ska sammanblandas med rysshatet som har betydligt yngre rötter i Finland.
Rysshatet inplanterades av den politiska högern på 1920-och 30-talen. Historikern Matti Klinge skriver i boken "Vihan veljistä valtiososialismiin" om att rysshatet var mer utbrett i Österbotten än i Tavastland och starkare hos svenskspråkiga än hos finskspråkiga.
Det kan bero på att den politiska högern i Finland helt enkelt byggde på den propaganda som var riktgivande redan under den svenska tiden. Högern hade ett klart intresse att stärka fosterländskheten genom att hänvisa till en barbarisk, yttre fiende.
Enligt Klinge var även Axel Olof Freudenthal och de kretsar som kallade sig svekomaner förknippade med ett rysshat. Freudenthal föreslog redan 1863 att Finland skulle lösgöra sig från Ryssland för en återförening med Sverige.
Eventuellt var det den här typen av politiska krafter som senare bidrog till att Finland byggde upp en egen nationalkänsla baserad på en västlig orientering.
Knappast är det heller någon tillfällighet att de största och mest populära ledarna i Finland är just sådana som har kunnat hantera Ryssland. Carl-Gustav Mannerheim hade rysk arméutbildning medan Juho Kusti Paasikivi, Urho Kekkonen och Mauno Koivisto har hört till de presidenter som har betonat vikten av ett bra förhållande till Sovjet,
I denna uppgift har det också gällt att tackla den rysskräck som ligger latent hos finländarna. Om det går illa i dag hjälper det knappast att gömma sig i en klippskreva.
Källor: Johanna Aminoff-Winberg: På flykt i eget land. Internflyktingar i Sverige under stora nordiska kriget. Åbo Akademis förlag 2007. Matti Klinge: Vihan veljistä valtiososialismiin. Werner Söderström, 1972. Nils-Erik Nykvist: Stenarna talar. Om ofärdstider i Österbotten. Fram, 1995. Kustaa H J Vilkuna: Viha. Perikato, katkeruus ja kertomus isostavihasta. Gummerus, 2005.