Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. En milstolpe i den finlandssvenska litteraturhistorien. Är det att ta i? Nej, inte alls. Att Kjell Westö får Nordiska rådets litteraturpris för ”Hägring 38” är smått historiskt, en högtidsstund för prosan. Nämligen: Det är första gången en finlandssvensk roman får priset på cirka 47 000 euro. Och det är bara tredje gången det går till en finländsk författare som skriver på svenska. Senast en finlandssvensk fick Nordens finaste litteraturpris var 1998 då poeten Tua Forsström belönades för ”Efter att ha tillbringat en natt bland hästar”. Och man får backa ända till 1977 för att hitta den allra första finlandssvenska pristagaren Bo Carpelan, med diktsamlingen ”I de mörka rummen, i de ljusa”. Alla utmärkelser är naturligtvis i första hand personliga. De ges till ett helt författarskap eller, som i det här fallet, till en viss roman. De ges inte till ett land eller till en språkgrupp. Ändå ­brukar ­både länder och grupper göra sitt bästa för att suga i sig ­åtminstone en del av strålglansen. Vilket de förstås gör klokt i. Så låt oss alltså suga i oss lite och se var vi landar. Kjell ­Westö fick sitt pris med en motivering fri från språk­politiska ­avsikter. Han fick det för att han skrivit en roman som ”på ­stämningsmättad prosa levandegör ett kritiskt ögonblick i Finlands ­historia med bäring på vår samtid”. Ändå är det lätt att hålla med Elise Karlsson när hon lyfter fram just minoritets­aspekten i en krönika i Svenska Dagbladet (29.10): ”I en tid då den finlandssvenska kultursfären oroar sig över krympande ­utgivning och bevakning, då förlag slås ihop och tidnings­redaktioner krymper, känns det särskilt imponerande att en ­finlandssvensk roman kapar åt sig detta prestigefyllda pris. Den finlandssvenska litteraturen tycks trots omständigheterna må väl.” Ett prestigefyllt pris är naturligtvis en fjäder i hatten för ­både Det stora förlaget och för minoriteten som romanen ­sprungit fram ur. Men har Elise Karlsson rätt när hon drar ­slutsatsen att det också är ett tecken på att den svensk­språkiga ­skön­litteraturen mår väl i Finland (med tillägget ”trots omständigheterna”)? Om den verkligen är vid god vigör ­borde även ­andra än de vanliga spjutspetsarna – Westö, ­Fagerholm, ­Lundberg, Fagerholm, Westö ... få kliva ut i rampljuset. En välmående litteratur har som bekant såväl bredd som spets. Därmed inte sagt att den finlandssvenska prosan saknar det förstnämnda; höstens utgivning är ju ett styrkebesked. Frågan är snarare: Har de svenska juryerna anpassat ­kikar­siktet till bredden? Med tanke på nästa års litterära priskarusell hoppas jag att ­åtminstone nån lägger märke till Peter Sandströms ­”Transparante blanche”. Den är en tolvtaggare. Apropå strålglans. Kjell Westö må vara helsingforsare i själ och hjärta, en av våra främsta huvudstadsskildrare, men han har sina rötter i Kronoby och Vasa. Hade inte släktgrenen bytt namn till Westö hade litteraturpristagaren hetat Hästö i dag – namne med byn där far och farfar är födda. Vestös gård Nyändas (de som flyttade bort från jorden bytte ut V mot W i efternamnet) är i bästa fall en hägring 2014. Den revs för länge sen.