En av de mest gripande scenerna i George Orwells klassiker ”Djurfarmen” (1945) handlar om arbetshästen Boxer. Urstark, godhjärtad, lojal mot bondgårdens nya härskare grisarna. Men ­efter att han skadat sig föses han på initiativ av dessa nya härskare in i slaktbilen. Eftersom han inte kan alla bokstäver lyckas han ­inte ­tyda vad det står på bilen. Och hans djurarbetskamrater hinner ­inte. Vem kommer att finnas kvar i arbetslivet om ett eller två decennier, vilka yrkeskategorier kommer att ha fösts ut i kylan? Är en våg av massarbetslöshet att vänta, en våg som slår benen undan inte bara lågutbildade utan också högutbildade? Debatten om det har intensifierats i Europa och USA under de senaste tolv månaderna. Den befarade massarbetslöshetens orsak: Robotarna kommer. Två Oxfordforskare genomförde i september i fjol en studie ­gällande 700 olika jobb på den amerikanska arbetsmarknaden. De kom fram till att 60 miljoner jobb – det motsvarar 47 procent av USA:s arbetsmarknad – kan komma att automatiseras inom ett ­eller två decennier. En tankesmedja i Bryssel hakade på och genomförde en mot­svarande studie i Europa. Resultat blev att det i vår världsdel handlar om 50–60 procent av jobben. En av nationalekonomins förgrundsgestalter, John Maynard Keynes, oroade sig redan på 1930-talet för vad han kallade ”teknologisk arbetslöshet”. Den slår till när företagens strävan efter att hålla ner/minska arbetsstyrkan för att bibehålla/öka lönsamheten – genom just ny teknik och automation – inte längre uppvägs av att vi hittar på nya sätt att använda arbetskraft. Keynes farhågor har hittills inte förverkligats. Om inte särskilt många år vet vi om vi nått den brytningspunkt där de gör det. I augusti kom ett inlägg i debatten som fått extra uppmärksamhet för att det är så kort och slagkraftigt. Youtube-bloggaren CGP Grey förklarar robotproblematiken i ett 15 minuter långt videoklipp. Rubriken är talande: ”Humans need not apply.” Människor behöver inte ansöka ... om ett jobb, alltså. För människan ligger ohjälpligt i lä, eftersom konkurrenten inte längre är en enkel industrirobot som plockar ihop bilar på ett löpande band. IBM:s superdator Watson aspirerar på att bli världens främsta ­läkare. Watsons lungcancerdiagnoser är mycket tillförlitligare än den mänskliga läkarens. En stor del av en jurists arbete består av att läsa och analysera skriven text; det kan en dator göra betydligt snabbare. Det finns också datorer som kan producera enklare journalistisk text, inte skönlitterärt influerade reportage men dock. Självstyrande bilar rullar sedan flera år på vägarna i Kalifornien. Blir de allmänna inom en relativt snar framtid blir cirka 70 miljoner anställda inom den globala transportsektorn arbetslösa. De ovannämnda Oxfordforskarna har sammanställt en lista över vilka yrkesmänniskor som sitter säkrast i framtidens datoriserade­ värld. Listan toppas av en (på rekreation inriktad) terapeut, en tandläkare, en personlig tränare och ... en präst. Men tillbaka till början, arbetshästen. I början av 1900-talet ­kunde optimisten och hästvännen hävda att ”utvecklingen”, vår uppfinningsrikedom, nog skulle skapa nya arbetstillfällen för hästen, ifall de där avgasstinkande självgående kärrorna faktiskt blev vanliga. Pessimisten sa att så inte kommer att ske. På 2000-talet har hästen en ny roll som rekreationsverktyg. Men vad gör man med avlagda människor?