Sport
1.11.2014
Pärmäkoski ska knäcka norskorna
Krista Lähteenmäki har blivit Krista Pärmäkoski. Nu siktar hon på individuell medalj i VM. Här är en längre intervju där hon resonerar kring sitt yrke som elitskidåkare.
Under hösten har Pärmäkoski satt rekord under flera träningar. I augusti sprang hon 3465 meter i Coopertestet. Hon har gått framåt på alla plan. Hon är starkare, uthålligare. Om några veckor kommer hon att se hur långt det räcker mot resten av världseliten.
Här är hennes tankar om det liv hon lever.
Om Tour de Ski:
– De senaste tre åren har jag varit fyra. Inte siktar jag på fjärdeplatsen i år åtminstone. Men touren har passat mig. När jag var ung sa jag alltid att det var tack vare att jag hann återhämta mig mellan sträckorna, men det handlar nog mer om min jämnhet och att jag behärskar alla tävlingsformer.
– Visst, jag har stått på podiet på enskilda individuella distanser, men jag har inte varit tillräckligt bra för att vinna touren...om man tänker på Marit (Björgen) och Therese (Johaug), de har varit hårda. De är hårda idrottare. Men kanske jag nått min framgång på Tour de Ski genom min jämnhet.
Vad krävs för att du ska nå hela vägen?
– Inte mycket. Om man ser på förra året så var jag inte långt från tredje platsen. Jag blev lite i början. Det räcker med att jag är bättre från start. Om jag gör alla sju deltävlingar bra i touren så ligger jag högt. Väldigt högt.
Om sju deltävlingar i touren mot tidigare nio:
– Efter nio tävlingar var man helt slut. Det var rått. Det kom feedback från åkarna om det, men i och för sig är belastningen redan så hög att det inte spelar så stor roll om det är ett eller två lopp till. Det är likadant för alla i sista backen.
Om vad svenska fans skriver om henne och att hon borde vara bättre på fristil för att slå Charlotte Kalla:
– Det är jättekul att de pratar om mig. Det gillar jag! Och de pratar sak och sanning om min fristil, jag håller med. Jag måste kunna skejta bättre, därför har jag satsat på muskler. Fristil ska åkas med benen och om jag åkt med armarna så...
Har du gjort det?
– Det har jag nog eftersom mina ben varit svaga i förhållande till mina armar.
Om muskler:
– Mina ögon öppnades först i våras när jag såg Charlotte Kallas lår. I jämförelse har jag ju haft pinnar till ben. Jämfört med Björgen också förstås. Hon är ett eget kapitel, men samtidigt har media kanske förvrängt det lite. Visst har Marit stora muskler men man ser större ut i teve också. Själv upplever jag inte att jag har särskilt mycket mindre överkropp än Marit.
Om bänkpress som blivit en viktig del av hennes träning:
– I våras hade jag samma vikter på stången i såväl bänkpress som knäböj, så svaga var benen. Jag har inte testat max i bänkpress men jag har lyft 70 kilo efter tunga serier, så maxvikten jag får upp är kanske 75 kilo.
Om den kvinnliga världseliten:
– Vi är inte många. I flera år har det funnits några riktigt hårda och sedan en jämn grupp som kommit på efterkälken. Men om de jämna kunde närma sig eliten så vore det bra. Det vill ju också de som hela tiden står på podiet och det förstår jag. Det vore så tråkigt för mig om jag åker på tävling och vet att "hej, de andra har ju inget att komma med. Jag kommer att vinna." Det ger inte den känsla som en elitidrottare vill ha. Det är svårt att behålla hungern när man vunnit allt.
– Norskorna har gjort samarbete med Kalla de senaste åren. För de vill ju att också andra ska utvecklas. Jag har inte ännu jobbat med någon annan, men vi har ett ungt landslag och kan dra nytta av varann. Jag har inte känt att jag behövt hjälp utifrån ännu...och inte vet jag nu om någon vill ha mig heller. Och sen är det en utmaning också att bege sig till ett annat land och...men...haha...förstås! Om Marit frågar mig om jag vill komma och träna med henne så självklart åker jag. Men jag känner lite att jag inte riktigt kan fråga att "kunde jag få komma och träna med dig?".
Om hur det känns när farten och pulsen är hög redan efter en kilometer på tio klassiskt och hon ser att norskorna och Justyna Kowalczyk rycker:
– Det beror på dagsformen om jag kan svara på den farten. Och vågar jag? Om det känts lite sämre på uppvärmningen så låter jag de andra tokåka i början. Om vi ser på mellantiderna i världscupen så har jag alltid åkt samma fart eller lite snabbare än täten den sista kilometern. Jag måste spela på mina egna styrkor. Men visst, det är hemskt när man kör masstart och ser täten åka i horisonten. Det kräver enorm trygghet i sig själv att åka lugnt då, men jag känner att jag kan kontrollera det.
Om väggen man kan åka in i:
– Jag börjar veta rätt bra var väggen ligger. Det är enklare att åka in i väggen på hög höjd. På havsnivå är återhämtningen så mycket snabbare, jag kan ta risker och ändå återhämta mig under loppet, men gör jag samma på hög höjd så återhämtar jag mig först nästa vecka.
Om mjölksyrerädslan:
– Om jag känner att jag inte har full dagsform men ändå hänger på när de rycker så är det en risk. Men jag blir inte rädd. En idrottare måste ta risker. Om du åker på trygghet så är du en medelmåtta som idrottare.
Om hur det känns när man åkt in i väggen:
– När syrorna är i kroppen så kommer du inte framåt, inte en meter. När du ser mig som åkare börja svaja och kränga och tekniken faller ihop helt så vet du att den här kvinnan badar i mjölksyra. Det är en sorts smärta men för idrottare är smärtan lite annorlunda. Själv njuter jag av den.
Om slutkilometrarna:
– Min kapacitet på slutet är en sorts trumf. Det är så jag kämpar under ett tidsintervallopp när jag hör hur mycket jag är efter. Men jag vet att det inte gör nåt, för jag vet att jag kan åka fortare än alla andra på slutet, så det knäcker mig inte.