Opinion
18.11.2014
Eftertankens kranka blekhet
Rapporten om kommundirektörens agerande i Vörå löser inga problem på vare sig kort eller lång sikt. Snarare: Den förvärrar saker och ting.
Det är lätt att vara efterklok. Efteråt – när dammet lagt sig – har vi trots allt facit till hands. Då är det enkelt att beskäftigt påpeka att någonting borde ha gjorts tidigare eller på ett annorlunda sätt.
I fallet Vörå finns inget facit. Dammet har definitivt inte lagt sig. Ändå måste ansvariga politiker och tjänstemän med självinsikt klara av att erkänna att pajkastningen har gått för långt. Att kommunen inte kan bryta dödläget utan utomstående hjälp. Hur man än vrider och vänder på det har man hamnat i en återvändsgränd. Inte ens ett kommunval skulle förmå ta död på de rykten som är i svang. Det må sluta hur som helst: Vöråbornas förtroende för ?kommunens högsta ledning har rimligtvis fått sig en allvarlig ?törn.
Man kommer knappt ihåg hur och när det började. Vem gjorde vad, vem anklagade vem? I den journalistiska berättelsen om förtroendekrisen går det förstås ändå att hitta ett startdatum. Den 12 juni till exempel, då VBL första gången skrev att Vöråfullmäktige stod i beråd att behandla en sekretessbelagd rapport om misstänkta brister i förvaltningen. Eller den 18 mars då revisionsnämnden begärde en specialgranskning av den interna kontrollen och kommundirektör Christina Båssars roll. Vem vet, kanske började det långt innan dess? En del påstår att schismen är resultatet av kulturkrockarna i fusionen i januari 2011. Det var då det politiskt rätt heterogena Oravais blev en del av det politiskt rätt homogena Vörå-Maxmo. Några förlorade, andra vann.
Om det stämmer har processen som ledde fram till fusionen resulterat i en soppa som vid det här laget innehåller alla tänkbara ingredienser. Utredningar, namninsamlingar, anklagelser om trakasserier och mobbning, anmälningar, omröstningar ... Det senaste inslaget är en rapport författad av det utskott som fullmäktige utsåg i somras. Den 28-sidiga texten är skriven av en oenig grupp bestående av revisorn Bjarne Norrgrann och sju fullmäktigeledamöter. Så fort kommundirektören har svarat på rapporten går den via styrelsen tillbaka till utskottet som ger ett förslag som behandlas i fullmäktige (VBL 14.11). Och det slutar knappast där. Vöråkrisen lär fira ettårsdag innan den kan läggas till handlingarna. Dessutom är Norrgrannrapporten redan föremål för svidande kritik. Bland andra juristen och tidigare kommundirektören i Korsholm, Marcus Henricson, hävdar att anklagelserna i den inte tar fasta på objektiva bevis, och att språket är tendentiöst (VBL 18.11).
I offentligheten har det tillfälliga och interna utskottet fått axla rollen som ett slags opartisk instans som ska lägga fram ett likaledes opartiskt bevismaterial. Problemet är att ingen av medlemmarna i utskottet kan anses vara opartisk och neutral. Följaktligen kan inte heller ”bevisföringen” betraktas som vare sig objektiv eller neutral (detta sagt och skrivet utan att ta ställning till vad som är sant och vad som inte är sant i själva sakfrågan). Tvärtom, det faktum att även rapporten har blivit ett slagträ i debatten urholkar den faktabas som ska ligga till grund för avgörandet i fullmäktige i december. Om materialet inte håller för en närmare granskning har utskottet sjabblat bort ett ytterst viktigt dokument. I längden kan det visa sig vara ett dyrköpt misstag.
Den som vill vara efterklok kan konstatera att Vöråpolitikerna hade gjort klokt i att lyssna på ett råd som VBL torgförde på ?ledarplats den 26 juni: Kommunen behöver en utomstående förlikningsman som alla parter har förtroende för. Det rådet är aktuellt än i dag. Kommunförbundet, hallå?