Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. 8 augusti. Miljöministeriet har i förslaget till statsbudget reserverat 48,8 miljoner euro för inlösning av nya naturskyddsområden. Nyheten väcker inga reaktioner. 20 november. Molpebor känner sig överkörda av NTM-centralens planer på tvångsinlösning och fredning av markområden i skärgården. Insändarna börjar omedelbart rassla in från riksdagskandidater som är uppställda i 2015 års val. Kandidaterna bär exakt samma partibeteckningar som de rikspolitiker som utan minsta knorr godkände den statsbudget som tvångsinlösningarna baserar sig på. Budskapet i insändarna är vettigt. Vi får nu veta att det måste bli ett slut på förmynderiet i vårt land. Men har vi väljare då några garantier på att dessa nya politikerfrön agerar på något sätt annorlunda än företrädarna? Självklart inte. I själva verket utsätts väljarna än en gång för ett illusionstrick som matar sig självt, valperiod efter valperiod. För mannen på gatan är det en given sak att nya naturskyddsområden är ungefär det sista vårt land ska satsa på i det läge vi befinner oss just nu, med en rusande statsskuld. Det här gäller speciellt som de utpekade områden redan från tidigare ingår i Natura 2000-programmet, som i sig innefattar åtgärdsförbud. Den brådskande tvångsfredningen strider mot sunt förnuft också hos valkandidaterna, men den politiska insikten omsätts sällan i praktiken efter att de blivit en del av sitt partietablissemang. Valprinciperna är inte mycket värda i rikspolitikens koncensuskvarn, åtminstone inte så länge de är kopplade till partier som för länge sedan har fjärmat sig från den verklighet väljarna lever i. Dagen då statsbudgeten offentliggjordes blev det också klart att den inte innehåller en enda euro för regionutveckling. För de berörda människorna är kombinationen explosiv. Staten anser sig ha råd att satsa 50 miljoner euro på diktatorisk och meningslös naturfredning medan staten inte är redo att sätta ut en enda euro på att trigga entreprenörskapet i en av Finlands mest företagartäta regioner. Mångmiljonbeloppet ger jobb åt några enstaka byråkrater. En bråkdel av samma belopp för regionutveckling skulle kunna generera en hel del nya skatteintäkter. Jens Lågas från Molpe var den som stod för förnuftet och insikterna då tvångsfredningen debatterades i radions Slaget efter tolv förra onsdagen. (26.11) Lågas har ju alldeles rätt i att Molpeklipporna och -vattnet har rett sig förhållandevis bra hittills i flera hundra år, utan att statliga byråkrater har krystat fram några sinsemellan motsägelsefulla restriktioner om hur området får användas. Praxis har också visat att staten sällan har råd att underhålla de områden som har inlösts som naturskyddsområden. Det gör tilltaget ännu mer obegripligt. Förra veckans vargjaktsrättegång i Karleby var i praktiken en praktisk demonstration i vad som på sikt händer om myndigheter agerande står i konflikt med det allmänna rättsmedvetandet. Spänningarna mellan den lokala viltvården och den statliga viltforskningen/miljöförvaltningen blev så starka att strängen brast. Miljöförvaltningen i vårt land borde decentraliseras på ett sätt som ger makten över naturen åt dem som använder sig av den och förstår sig på den. De statliga Närings-, trafik- och miljöcentralerna har många gånger visat att de inte representerar ett sådant regionalt intresse.