Marita Brandt i Jakobstad har rest till Karelen, Ryssland, Kosovo, Albanien och en rad andra länder. Målet har varit att hjälpa dem som inget har. För några veckor sedan kom hon hem från en resa till syriska gränsen. Nada Nord har varit hennes hjärtebarn i över 20 år. Snäll vill hon egentligen inte vara, hon gillar inte ordet. För henne känns medmänsklig mera rätt. – Det var min mamma som lärde mig att alla har lika värde. När jag var barn i Påras kom karelarna till byn. Utfattiga, illa klädda och udda. Mamma bjöd in dem till oss, kokade gröt och gav dem bröd när hon bakat. Marita Brandt arbetade på bank ­tills hon hade fulla tjänsteår och kunde avgå med pension som 55-åring. Plötsligt hade hon massor av tid, och ork. – En dag hörde jag Stan Saanila på radion undra om det inte finns någon som kan hjälpa människorna i forna Jugoslavien där det då rådde krigstillstånd. Marita ringde upp honom och sa att hon nog kan göra något. Ganska snabbt började hjulen rulla, Nada bildades och innan hon visst ­ordet av var Marita Brandt på väg mot Serbien och vidare mot Kosovo. Sedan har det fortsatt i samma stil, nya krigshärdar, nya hjälpsändningar. På varje plats hon besökt har en bit av hennes hjärta blivit kvar. – Det är svårt att komma över en hjälpresa. Man träffar människor som har det så oerhört svårt. Det vi gör är en droppe i havet, men en viktig droppe för någon. Visst har hon varit rädd ibland, men oftare arg. – Ibland på nätterna när jag tänkt över vad vi har varit med om har benen nog börjat skaka. Det händer fortfarande att människor knackar på hennes dörr på natten. ­Marita Brandt säger att det också finns avigsidor med att bli betraktad som snäll. Människor har försökt utnyttja hennes goda vilja. – Jag har fått mina törnar. Men jag har inte blivit bitter. Det positiva har alltid övervägt. – Senast när vi var i Turkiet bland en grupp flyktingar från Syrien fick jag frågan om jag skulle komma tillbaka. Jag var tvungen att svara ärligt att jag knappast kan komma dit igen, eftersom min man är så sjuk. Då samlades kvinnorna för att be för mig och min man. Det var så fantastiskt. De som förlorat sitt hem, sina släktingar och kanske sitt hemland tänkte på mig och bad för mig. Det om något är äkta snällhet. En sak som gör henne glad är den österbottniska givmildheten. – Man talar mycket om främlingsfientlighet nu men jag ser också det motsatta. Många barn och unga är villiga att hjälpa sina medmänniskor både här hemma och i andra länder. det händer ganska ofta att folk spontant kommer fram och ger mig pengar till Nada. Marita Brandts make lider sedan flera år av en minnessjukdom. Att han inte längre kan bo hemma är en sorg för henne. – Det är tungt att förlora sin bästa vän till sjukdomen. Jag har sörjt att vi inte får åldras ihop. Hennes känsla för allas lika värde fick sig också en törn när maken tvingades flytta på intervall på olika ställen. Det var främst sättet att behandla de minnessjuka som gjorde henne ledsen. – Man talade över huvudet på klienterna, och jag saknade engagemang bland personalen. Som den snälla men arga tant hon är bestämde hon sig än en gång för att ­göra något. De minnessjukas anhöriga bildade en grupp, dels för att stötta varandra men också för att kunna påverka vården. – I dag är det mycket bättre. På demenshemmet där han nu bor är personalen motiverad och omsorgen om de sjuka är god. Marita Brandt säger att livet lärt henne att njuta av de små glädjestunderna. – Jag har underbara, snälla väninnor. De ringer och frågar om jag ätit. De hittar på saker vi kan göra tillsammans. De hjälper mig att orka. Det är äkta vänskap, eller snällhet om man vill använda det ordet.