Julafton. Läser någon en ledare på julafton? Ho, ho, finns här några snälla läsare? Kanske de ensamma läser, de som det handlade om i reportaget i VBL 21.12. Ensamhushållen i Finland är nu över en miljon. Det är en verklighet som oftast inte syns särskilt tydligt. Ensam. Enbart själva ordet låter ödsligt. Svenskan har inte engelskans boskillnad mellan ”loneliness” – påtvingad, blåtonad ensamhet – och ”solitude”, som kan stå för en självvald, positiv ensamhet. ”Solitude” utgör en grund för självkännedom och därmed också en grund för förståelse för andra individer. Alla som utgör ett ensamhushåll sitter garanterat inte ensamma i kväll. Alla som av en eller annan orsak gör det upplever inte ensamheten som plågsam. Men det finns de som gör det. Julen har, vid sidan av all den värme den kan alstra, också en förmåga att ta fram det smärtsamma i tillvaron. En speciell, namngiven människas frånvaro, tillfällig eller oåterkalleligt evig. Eller frånvaron av människor överlag. Julen hittar våra smärtpunkter, den inre osäkerheten. En kåsör i Sveriges P1 inledde nyligen sina minuter i etern med att prata om hundar. Hon hade nyligen lyssnat till en hundexpert, innehavare av pigga men lydiga hundar som kom då ägaren ropade. Det resulterade ofta i en skur av frågor från hundägare i omgivningen: Vad ger du dem för godis, för leksaker? Hur b-e-l-ö-n-a-r du dem? Expertens svar: ”Hundarna kommer för att de ska komma. Vi har en relation som innebär att det är så. Inte belönar jag heller min son för att han kommer när jag ropar.” Det som borde var en normal relation till en fyrbent familjemedlem har i en del hundfamiljer ersatt av en störtskur av godis, leksaker och uppskruvade tillrop. Det sker på bekostnad av att man bygger upp en ”normal” relation till husdjuret. Någon som anar vart detta resonemang, inte helt oväntat, är på väg, så här i juletid? En tid av godis, leksaksberg och uppskruvade tillrop. Det som gäller i djurvärlden kan också tillämpas i människans värld. En relation är ingen relation värd namnet om den vilar på ett ”What’s in it for me?”-tänk, ett överslag av vad jag kan tänkas vinna på att frottera mig med denna människa. Jag kommer för att du viftar med en godbit, inte för att jag hör samman med dig och därför vill komma. Människan som laboratorieråtta, ständigt med tassen på spaken som kan ge utdelning. ”Because I’m worth it... för att jag är värd det.” Ja, det är lätt att fastna i cynism och moraliserande inför en högtid som presenterar sig som tiden för den stora, varma samvaron – med eller utan religiös laddning – men så totalt kommit att domineras av konsumtion. Alla sprattlar vi i omständigheternas garn, ingen går opåverkad av vad de omgivande människorna har för sig. (”Grannen har tydligen satt upp ännu en uteljusslinga i år. Medan en av våra inte fungerar längre. Sablar.”) Men möjligheten att tänka efter vad som verkligen är viktigt och sedan koncentrera sig på det finns alltid där. Julen blir vad vi gör den till. Låt oss göra det bästa möjliga.