I begynnelsen var pappret, skrivmaskinen och Linna. I början av december hade det gått 60 år sedan ”Tuntematon sotilas”; ”Okänd soldat”, landade på bokhandelsdiskarna. 1900-talets viktigaste finska roman utkom bara ett knappt decennium efter fredsslutet. ”Okänd soldat” blev ett sätt att behandla de traumatiska upplevelserna, ge soldaten ett ansikte och ifrågasätta myten om fosterländskhet som den finske krigarens drivkraft. Men också Linnas krigare var tapper. Ändå var många upprörda över hans bild av den finske soldaten. Hur som helst blev ”Okänd soldat” en hörnsten i det finländska identitetsbygget efter kriget och en del av nationens kollektiva undermedvetna. Generationer av finländare kan citera oneliners ur ”Okänd soldat”, vare sig de läst romanen eller bara sett filmen. Filmen som kom bara ett år efter boken ska vi återkomma till. ”Okänd soldat” är berättelsen om ett maskingevärskompanis väg genom fortsättningskriget, från den långa förflyttningen till fronten till dagen då stridslarmet lagt sig. Det är inte många av mannarna som tar sig genom hela resan. Linna var den första i Finland att skildra kriget ur den enskilda soldatens perspektiv och just i den närbilden; grodperspektivet, ligger romanens storhet och – påstådda – svaghet. Stormen och debatten kring ”Okänd soldat” ska vi också återkomma till. Fröet till boken föddes redan under kriget, men konkret tog sig Linna an projektet först en sommardag 1953. Redan då hade Linna romanens klassiska begynnelsemening klar för sig: ”Gud är som var och en vet allsmäktig, allvetande och fjärrsynt i sin vishet.” Bara ett drygt år senare hade han ett mastigt romanmanus färdigt. Någon brist på självförtroende hade Linna inte. Den 26 september 1954 sänder han manuset till något han kallar ”Sotaromaani” till förlaget WSOY, åtföljt av ett kort och lakoniskt brev där han förväntar sig att förlaget ska ta kontakt. Medan brevet ännu var på väg ringde han upp en förlagsredaktör och, berättar – ”lekfullt”, - skriver Nils-Börje Stormbom i sin bok ”Väinö Linna” (1963), att ”ett tjugotal män är på väg till förläggaren, och att dessa saknar sitt motstycke bland dem som stegat upp för Werner Söderströms ärevördiga trappor”. Vad som sedan hände inom loppet av ett par månader vore knappast tänkbart i dagens förlagsvärld med långsiktsplanering, schemalagd utgivning och marknadstänk. WSOY tog omedelbart beslutet att ge ut romanen redan samma höst. ”Okänd soldat” utkom bara tio veckor efter att Linna sänt in sitt manuskript. På den vägen blev manuskriptet också rejält kortare och Linnas ursprungliga titel ”Sotaromaani” ”Tuntematon sotilas”. Strykningarna skedde – till slut - med Linnas goda minne och drabbade främst långa sjok av kommenterande text där författaren kritiserade krigsledningen, regeringen och kriget som företeelse. En rad könsord och invektiv, högfrekventa i frontmannens verkliga vokabulär, fick också stryka på foten. Boken blev ett hundratal sidor tunnare än ursprungsmanus. Något av den kritiska udden och bokens tendens gick förlorade då Linnas predikningar ströks. Men den som också läst ”Sotaromaani”; den fullständiga versionen som gavs ut år 2000, kan ändå bara komma till en slutsats: Strykningarna var motiverade. Förlagsredaktörens insats slipade fram juvelen i Linnas obearbetade diamant. Utan redigeringen hade ”Okänd soldat” aldrig blivit den framgång den blev och Linnas roman antagligen glömts bort. Nu blev den i stället en osannolik succé som redan följande år, 1955, såldes i över 160 000 exemplar. Sammanlagt, ”Sotaromaani” inräknad, uppgår upplagan bara på finska till 700 000. Det är endast ”Fänrik Stål”, ”Kalevala” och ”Sju bröder” som sålt mera i Finland. ”Okänd soldat” är en roman om kriget men mycket mer än så. Den är en historia om ett manligt kollektiv, tillämpbar på alla sammanhang, en folkloristisk studie i den finländska mannen från olika landsändor och samhällsklasser och en studie i ledarskap. Det är en jämförelse mellan Management by Koskela vs. Management by Lammio – informellt ledarskap vs. auktoritärt. Mycket riktigt har ”Okänd soldat” använts som handbok vid ledarskapsutbildning. Den dimensionen uppmärksammades bland annat av legendariske krigshjälten och författaren Harry Järv – vid sidan av dessa epitet också anarkosyndikalist och motståndare till auktoritärt ledarskap. Järv framhöll, precis som Linna, den strikta disciplinens tillkortkommanden när det verkligen gällde. Det var denna ”omilitäriskhet” som lär ha kommit i vägen för ett Mannerheimridderskap för Järvs del. Det finns en märklig tidig parallell till ”Okänd soldat”, Knut Pippings doktorsavhandling i sociologi från 1947, ”Kompaniet som samhälle” som även den handlar om en maskingevärspluton och där Pippings iakttagelser om gruppdynamiken stöder Linnas skönlitterära gestaltning av samma fenomen. ”Okänd soldat” är också, vilket kanske inte uppmärksammats i så hög grad, en studie i makt, maktfullmomlighet och motstånd. En överraskande parallell finns i Ken Keseys ”Gökboet” som också den är en allegori bortom det mentalsjukhus romanen och filmen tilldrar sig i. För visst är Lammio alldeles uppenbart en motsvarighet till Sister Ratched, och McMurphy Keseys svar på Linnas Rokka? Bokens kritikermottagande var i huvudsak översvallande och i paritet med försäljningsframgången. Som jag antydde ovan var ändå inte alla förtjusta. Mest berömd är Toini Havus totala sågning i Helsingin Sanomat, där formuleringen ”en tjock men inte stor roman” hör till de lindrigaste. Ett allmänt omdöme är att recensionen, som gick tvärt emot de flesta andra och en växande läsarskaras snabbt vunna kärlek till boken, bara ökade försäljningen. Havu fick sannerligen äta upp sin recension och utsattes för rena häxjakten och ett drev som pågick i flera år. Man kan bara föreställa sig hur de sociala mediernas och kommentarsspalternas lynchmobb hade behandlat Havu i dag. Hon lär dock inte ha ångrat en rad av vad hon skrev. Debatten blev en av de största fejderna i den finska litteraturens historia. Linna anklagades för bristande fosterländskhet, för att förtala officerskåren, ge en felaktig bild av den finske soldaten och hylla den kverulerande tvärviggen. Linnas grodperspektiv gjorde enligt kritikerna att boken inte gav den sanna helhetsbilden av kriget. Linna har efteråt medgett att hans bild av lottorna var orättvis – just den biten upprörde många av dem som angrep boken. En kyrkans man ska också ha räknat svordomarna och könsorden i boken. Andra, en klart större skara, hyllade realismen i hans skildring. De flesta erkände romanens rent skönlitterära värden. Bland dem som hyllade Linnas realism fanns också bemärkta präster, soldater och officerare av hög rang. 1955 var det stora genombrotts-året för originalromanen. Då hände också två andra viktiga saker – boken utkom på svenska i Nils-Börje Stormboms kongeniala översättning och hade premiär på vita duken i regi av Edvin Laine. Om någon trodde att romanens framgång enbart berodde på att den låg så nära den finska erfarenheten och folksjälen, kom detta på skam då ”Okänd soldat” kom ut i Sverige. Den fick översvallande recensioner och blev en enorm försäljningsframgång. Stormbom lyckades också tolka bokens dialektala dimensioner då han gjorde Åbobon Hietanen till Karlebybo och lät karelaren Rokka tala östnyländska. Edvin Laines filmatisering blev ikonisk, älskad och en av den finska filmhistoriens största framgångar någonsin. Ändå är det en lite problematisk tolkning. Filmen har en fosterländsk ton som inte alls finns i romanen och strider mot Linnas undertext om männen som strider för sina och sina kamraters överlevnad, för hustrun som kämpar hemma på tunet, inte för några högstämda ideal. Hos Linna finns inga klanger av Sibelius ”Finlandia”. Trots många starka scener känns filmen också som en serie tablåer och nyckelrepliker snarare än en sann vision av romanen. Men så hade Laine heller inte läst den förrän han satt sig på tåget till Tammerfors för att förhandla om filmkontraktet med Linna. Han hade köpt boken på Helsingfors järnvägstation! Laine valde också rollinnehavarna bland etablerade, säljande skådespelarnamn, nästan utan hänsyn till ålder. Därför är de så gott som genomgående för gamla – Linna skriver om pojkar som knappt är torra bakom öronen, 19-åringar utan livserfarenhet. För många i min generation (jag är född 1955) har det här, i kombination med bilden av våra fäder som krigsveteraner, bidragit till den bristande insikten om hur unga våra soldater egentligen var. Att Laine har andra betoningar än Linna syns också i några rolltolkningar. Mest tycker jag han missar i gestaltningen av den stackars Riitaoja. Riitaoja är den lille, lite enfaldige soldaten som aldrig blir du med sin rädsla och inte förstår att skämmas för den. Han borde aldrig ha blivit inkallad. Litterärt är Riitaoja en av bokens mest övertygande gestalter och bildar med den hårdföre Lehto två sidor av samma personlighet. Riitaoja är den sida hos Lehto som denne förtränger och föraktar. Skickligt låter Linna de två dö i samma skogsglänta; Lehto för egen kula efter att ha blivit svårt sårad och lämnad ensam, den paniskt flyende Riitaoja för en rysk kulsprutesvärm. ”Nej… nej … ni får int … Jag menar inget illa...” I filmen görs han till en närmast löjlig figur, och då han introduceras för tittaren beledsagas han av en lite skämtsam musik. Den tappre men totalt omilitäriske undersergeant Rokka och den preussiskt auktoritäre löjtnant Lammio kan ses som ett liknande motsats-par. Linnas persongalleri är så levande att många lär ha förväxlat dem med verkligheten, och det berättas om personer som läst romanen bestämt hävdat att de träffat den eller den av bokens personer i sanna livet. Helsingin Sanomat-journalisten Ilkka Malmberg skriver i sin insiktsfulla och underhållande bok ”Tuntemattomat sotilaat” (2007) porträtt av det galleriet, fiktionaliserar vidare över deras liv före inryckningen och, för deras del som överlevde kriget, vad som kan ha hänt dem sedan Linna entledigat dem från arméns grå. Några av dem kan tänkas vara vid liv än i dag. De är i så fall herremän på några och nittio. Någon bor, märkt av åldern, på ett sjukhem, kanske Kauniala, en annan kanske är vid lika full vigör som den 101-årige krigsveteranen Hannes Hynönen som glänste på självständighetsbalen. Jag kan till exempel tänka mig lustigkurren Vanhala kommentera ständige fixaren och kvinnotjusaren Rahikainens berättelse om sonsonens uppgång och fall som Nokia-miljonär när de tu träffas en sommardag på ålderdomshemmet: ”Amerikanska storföretaget Microsoft vann, men det lilla sega Nokia kom som tvåa. Khihihi” ”De trötta karlarna sov. Solen såg vänligt på dem. Åtminstone inte illvilligt. Hyste kanske något slags medkänsla med dem. De såta stallbröderna.”