En rysk bank med koppling till Kreml har beviljat franska högerextrema Front National ett lån på nio miljoner euro. Källan bakom uppgiften är en fransk grävande journalist, Marine Turchi – hon råkar alltså ha samma förnamn som Front Nationals ledare M­arine le Pen. Och när Front National i slutet av fjolåret samlades till kongress i Lyon fanns den ryska dumans viceordförande och f­öreträdare för Putins parti Enade Ryssland på plats. Ungerns premiärminister Viktor Orban har ådragit sig titeln Lill-Putin. Han har, precis som Stor-Putin, ett ont öga till oberoende medier och till medborgarorganisationer som får finansiering från utlandet. Dem bör man hålla koll på. Förra tisdagen, mitt uppe i Ukrainakrisen, tog Orban emot den ryske presidenten i Budapest. Talade de om hur man löser Ukrainakrisen? Knappast. Också de nya grekiska makthavarnas inställning till Moskva har skärskådats. Vänsterpartiet Syriza valde som regerings­partner det lilla högernationalistiska Oberoende greker, vars ledare P­anos K­amennos ifrågasatt om huruvida judarna i Grekland betalar skatt. Partiet ville göra en viss Nikos Nikolopoulos, notorisk för homo­fobiska tweets, till minister. Syrizaledaren Tsipras själv valde Nikos Kotzias till utrikes­minister. Kotzias sägs ha goda förbindelser – själv förnekar han det – med Alexander Dugin. Dugin är ideologen bakom idén om ett Eurasien med Ryssland som ledande nation, en idé Putin låna­t åtminston­e ett öra till. Dugin har uttryckt beundran för de grekisk­a nynazisterna i Gyllene Gryning. Partiet är ”ett uttryck för grekerna­s intressen”, underförstått, i motsats till utlänningarnas. Högerkvinnan Marine le Pen var för övrigt förtjust över vänster­partiets Syrizas valseger, eftersom det innebar att EU-­etablissemanget fick sig en örfil. Nej, vänster är inte längre vänster, åtminstone inte på ryskt t­erritorium. Och höger ... ja, det är betydligt mer höger än det v­arit sedan några decennier vid 1900-talets mitt som vi helst vill g­lömma. Förenklat kan man säga att skiljelinjen i dag i stället går mellan partier som vill avgränsa och vända sig inåt och partier som vill inkludera och vända sig utåt. Samtidigt måste man beakta att mycket inte handlar om högstämd ideologi utan enbart om krass ekonomi och makt­strävanden. Men Putin vid sin sida har Marine le Pen lättare att framstå som en politiker i världsklass, väl värd att vinna presidentvalet i Frankrike 2017. Genom förmånliga handelsavtal med Ryssland har O­rban kunnat sänka priset på el och gas i Ungern och där­igenom höja sin popularitet. Grekland får 70 procent av sin råolja från Ryssland, som – obs, obs – ger sex månaders kredit. Ryssland för sin del vill använda möjliga polare i väst för att småningom skapa en paneuropeisk motvikt till USA. Därutöver har krafter från ungerska extremnationalistiska Jobbik och grekiska Gyllene Gryning kommit till pass som ”västerländska valobservatörer” som gett valen på Krim och i östra Ukraina legitimitet. Trycket på den gamla europeiska ordningen hårdnar. Därmed i­nte sagt att det inte finns mycket som tål att granskas i den g­amla europeiska ordningen. Men retoriken från en del av dem som s­äger sig ha receptet på en ny ordning förskräcker. Den tilltagande pressen skulle förutsätta klarare budskap från dem som företräder den gamla ordningen, större lyhördhet i B­ryssel, större engagemang för dem som inte tillhör globali­seringens vinnare. Annars kan morgondagens politiska Europakarta ritas om på ett sätt vi tillsvidare har svårt att föreställa oss.