Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. En frustrerad Neziri undrade om man också borde underkänna det manliga hockeylaget Kiekko-Vantaas alla resultatet, eftersom lagets mål vaktas av världens bästa kvinnliga hockeymålvakt, Noora Räty. Någon vecka efter Neziris rekordlopp underskred maraton­löparen Anne-Marie Hyryläinen i ett lopp i Dubai kval­gränsen till sommarens VM i friidrott i Peking. I de stora stadsloppen i maraton löper i allmänhet damer och herrar sida vid sida, och tydligen även denna gång, eftersom friidrottsförbundet på sin nätsida meddelade att Hyryläinen sprang hela loppet tillsammans med den manliga landslagslöparen Aki Nummela. Stundom verkar det acceptabelt att kvala in till VM med manlig draghjälp, stundom verkar det int­e ens gå att löpa att personligt r­ekord i en tävling tillsammans med män. Det är inte det att jag inte förstår att det är behövs skilda klasser för män och kvinnor, men reda­n exemplen ovan visar att den manliga idrottsvärlden ofta ser den kvinnliga idrotten som ett problem. Det finns otaliga exempel på problem i vår egen samtid, för att inte tala om det historiska perspektivet. Till de olympiska sommarspelen i Amsterdam 1928 i­nfördes 800 meter löpning för damer, men efter att n­ågra löper­skor vid målgången kastat sig ner på gräsmattan av trötthet uppstod en märklig debatt om kvinnlig löpning. Det har aldrig varit ett problem att exponera manlig trötthet, men den kvinnliga tröttheten var så hemsk att beskåda att damernas långa löpgrenar ströks från OS-programmet. Följande gång togs damernas 800 meter med till OS 1960. När Nina Holmén 1974 blev Europamästare på 3000 meter hade ingen dam tidigare vunnit ett så långt lopp i ett inter­nationellt mästerskap. Redan vid OS 1984 infördes maratonlöpning för damer. S­edan 2008 tävlar män och kvinnor i identiska grenar i fri­idrott. I motsats till skidlöpningen, där de kvinnliga sträckorna fortfarande av någon anledning är kortare än de manliga. I ett utslag av jämlikhetsvurm föreslog en saudisk idrottsledare för någon vecka sedan att Saudiarabien och Qatar kunde arrangera olympiska sommarspel tillsammans. Tanken var att den manliga idrotten kunde placeras i Saudi­arabien, medan kvinnorna kunde tävla i Qatar. Den saudiska ledaren förklarade att man i Saudiarabien ”har svårt för” kvinnlig idrott, ”i synnerhet simning”. Enkelt vore det ju säga att vi inte skall göra det svårare för oss än det är, men det räcker knappast för att lösa den s­audiska attityden till kvinnan. Och varför får förresten bara män bli världsmästare i nordisk kombination i VM i Falun?