Trallvänliga melodier, rytande sång, smattrande trummor, episka körer och texter som hyllar nordisk mytologi. Blanda ihop dessa element och du får något heavydiggare kallar “folk metal”. Det är ungefär så Ensiferums musik låtit sedan debuten 2001. Sedan kom 2012 och många hängivna fans fick morgonmjödet i vrångstrupen när bandet kom ut med den något experimentella skivan Unsung Heroes. Uppenbarligen har Ensiferum lyssnat på kritiken för nya One Man Army är ett steg tillbaka mot det gamla soundet och bekvämlighetszonen. På gott och ont. Efter en kort folkig trudelutt sätter det nästan överraskande råa öppningsspåret Axe Of Judgement igång i takt till Petri Lindroos skränande stämma. Bandet är i form och det låter riktigt bra. Skivan har min fulla uppmärksamhet under de följande två låtarna, sedan börjar jag koncentrera mig på disken istället. Varför kan man ju fråga sig. Det där leendet man får efter att ha hört en riktigt bra låt infinner sig helt enkelt inte förrän Two Of Spades, där inslag av disco och humpa på ett galet sätt vävs in i musiken. Mer sånt! Fastän alla i bandet gör bra ifrån sig på sina respektive instrument känns helheten jämntjock. Det nästan tolv minuter långa eposet Descendants, Defiance and Dominion är ett tappert försök som faller platt. Neito Pohjolan uppmärksammar kalevala och fungerar som avslutning på en rätt så långtråkig skiva. Mitt råd till Ensiferum är att spinna vidare på att inkorporera nya och intressanta element i musiken. Nu låter det bara som det gjorde förr, fast sämre. 2/5 stjärnor. Ensiferum uppträder på Rytmikorjaamo i Seinäjoki ikväll.