Klockan är 03.45 på söndags­morgonen. Kön på Korv Görans trappa växer i sakta mak i takt med att folk kommer ut från krogen. Inne i grillen är Isak Stenman, Linda Nars, Alexandra Ciocirlan och Joel Kaitfors på fötterna hela tiden. Deras arbetspass har börjat klockan 17 och slutar någon gång efter klockan 04 när grillens trappa är tom på folk. – Det är inga problem att jobba på nätterna. Jag jobbar också som portier på Stadshotellet så jag är van, säger Kaitfors som jobbat som inhoppare på Korv Görans sedan 2013. Linda Nars är heltidsanställd och har stått i luckan i åtta år. Hon tycker det ska bli roligt, men också jobbigt att flytta över gatan. – Det kommer att ta sin tid innan man lär sig var allt finns på det nya stället. Men visst behöver vi nya utrymmen. Det kommer att bli större för kunderna med fler sittplatser, medan vi som jobbar kommer att ha det ungefär lika litet och mysigt som här, säger hon. Vad det är som gör att Korv Görans drar folk år efter år kan hon inte säga på rak arm. – Jag har hört att det är personalen, men det gäller nog Eivor och Diana i så fall... Just nu är det åtminstone Joel som drar hit flickorna, säger hon. Men Joel Kaitfors har en annan teori. – Kanske det handlar om nostalgi. Till och med Karlebyborna kommer hit när de har ärende till Jeppis. ”Åså er e ju goo!!”. Men låt oss vrida tiden tillbaka några år. Till april 1973 närmare bestämt. Det var då som Korv Görans föregångare Minigrillen såg dagens ljus. – Jag var butiksföreståndare på Pedersörenejdens andelslag, men började extraknäcka i Esplanadgrillen på Kanalesplanaden på helgerna. Då insåg jag att det är här som ungdomarna samlas. När jag sedan fick chansen öppnade jag en egen grill mellan Lillqvists sportaffär och Guldboden, säger Göran Lillkåll. Minigillen låg mittemot nuvarande Korv Görans, ungefär där ingången till Halpa Halli är i dag. Grillen blev snabbt en populär samlingspunkt bland ungdomarna. Efter några år öppnade Göran Lillkåll och frun Kerstin en lösglasskiosk i den gamla kiosken ”Delicado” som stod tom mittemot. – Första året skaffade vi stans första mjukglassmaskin, den första på våren och den andra på hösten. Oj, vad de där maskinerna skulle diskas, säger Kerstin. Paret Lillkåll verkade i nio år i Minigrillen på ena sidan Kanalesplanaden och sålde glass i kiosken mittemot. I början på 1980-talet bytte glasskiosken och grillverksamheten plats och Korv Görans föddes. – Namnet var egentligen självklart eftersom alla kunder redan kallade mig för Korv Göran. Några år senare, i mitten på 1980-talet när båtarna mellan Skellefteå och Jakobstad trafikerade, började svenska turister fråga efter kebab i luckan hos Korv Göran. – Kebab? Det hade jag aldrig hört talas om, säger Göran. Det som man inte vet tar man reda på. Sagt och gjort. Göran Lillkåll tog båten över till Sverige bildade sig en uppfattning om vad kebab är. Väl hemkommen hittade han en artikel i en branschtidning om att man i Björneborg tillverkade kebab. Han åkte dit, kom hem och började experimentera. Första ”klabben” kebab på 20 kilo tillverkades hemma i det egna köket. Dagen efter skulle kebaben testas på kunderna. – Det var sällan jag annonserade. Men den här gången gjorde jag det – nu får man kebab från Korv Görans. Utanför luckan stod nyfikna kunder uppradade och jag lyfte fram hela klabben. När jag riggade den på plats, såg jag att den började spricka. Och efter några minuter föll hela klabben i golvet. Göran och Kerstin Lillkåll skrattar vid minnet. Men de lät sig inte nedslås. – Vi gav inte upp och till slut hittade vi rätt, säger de. Att sitta och prata med Göran och Kerstin Lillkåll är som att återuppleva en svunnen tid som aldrig kommer tillbaka. Paret har med Korv Görans grundat en institution i Jakobstad, något som de flesta i Jakobstadsnejden har en relation till. – Det var ett helt annat nattliv i staden förr. De bästa åren var i slutet av 1980 och hela 1990-talet. Då var det ju gaturally och folk gick runt kvarteret här varv efter varv, säger Göran. – Flickorna gick åt ett håll och pojkarna körde med bilarna åt andra hållet så man kunde spana in varandra och kanske försöka få några tjejer att åka med, säger Kerstin. Jobbet på Korv Görans under de här åren innebar väldigt mycket annat än att fixa grillmat. – Vi var nog både socialarbetare och terapeuter. Det är inte bara en och två gånger som vi har skjutsat hem ungdomar till både Kronoby och Munsala på natten. Det är lätt att förstå att paret Lillkåll hade en bra relation till sina kunder. I början var de jämnåriga med dem och när de blev äldre tog de hand om ungdomarna. Det är både ett och annat brustet hjärta som har fått första hjälpen hos Göran och Kerstin Lillkåll i luckan vid Korv Görans. – Ungdomarna visste att vi alltid fanns här och att vi ställde upp. Vi slängde käft med våra kunder och lyssnade och tröstade när något var på tok. Var det någon som inte hade tillräckligt med pengar var det inte så noga. Den som var hungrig fick nog mat ändå. Vi räknade aldrig på varje penni. Ibland lånade vi också ut pengar till taxi hem. Och vi fick alltid pengarna tillbaka, säger de. – Ibland hände det sig också att ett gäng pojkar kom med en korvkringla till grillen och frågade om jag kunde steka den åt dem i fritösen, säger Göran och skrattar. – Jag brukar säga: självklart! Det är klart att pojkarna ska ha korv! Det är kanske just den attityden som bidrog till framgångssagan. Korv Görans har alla tider varit familjärt. Kunderna känner sig sedda, blir personligt bemötta och jargongen är rå men hjärtlig. – Man måste nog vara funtad på ett visst sätt för att jobba i luckan. Det hjälper om man är lite vid i truten och kan ge svar på tal. Vi har också alltid haft väldigt bra personal. De har alltid ställt upp och vi har aldrig haft problem med anställda, säger Kerstin och Göran. En annan sak som har varit viktigt för paret Lillkåll var att göra all mat själva. Det var Kerstin som introducerade husmanskosten. – Jag minns när jag stod och stekte 16 kilo strömmingsflundror och kunderna stod på trappan och väntade för att få dem direkt ur pannan, säger Kerstin Lillkåll. Också laxsoppan fick snabbt gott rykte. – Vi hade en norrman här en gång som sa att han gärna ville ha receptet på soppan, för så god laxsoppa hade han aldrig ätit förr. Eller österrikaren som kom och frågade om det här är Korv Görans – som han hade hört att har den godaste kebaben? Då kände man nog sig lite stolt, säger Kerstin. I mitten på 1980-talet lanserades också den egna lemonaden Don Corvleone som såldes under några år. – Folk kallade mig Don Corvleone för att jag hade ett finger med i flera verksamheter i stan. Då tänkte jag att jag rider på det och bokade tid till en fotostudio och gick dit i kostym, hatt, cigarr och en fiollåda. Inuti lådan hade jag inget vapen, men nog sedlar och knackkorv. Som vi skrattade den gången, säger Göran. Och många flera skratt har det blivit genom åren på Korv Görans, liksom många nya vänner i flera generationer. I 34 år drev paret Lillkåll Korv Görans. Det tog all deras tid och var slitsamt. – Det tär nog att jobba tillsammans som vi gjorde. Ibland kunde jag vara så arg så arg på Göran, men det rann snabbt av mig, säger Kerstin. Men ett bra team har de varit genom åren. – Göran var påhittig och kom med idéer, medan jag var den som bromsade och styrde upp honom, säger Kerstin och får medhåll av Göran. Det är ändå svårt att få paret Lillkåll att ta åt sig äran för att ha startat något som blivit ett varumärke för Jakobstad. – Folk var ju hungriga. De måste ju få mat! Och mat får folk fortfarande. Men personalen i luckan på Korv Görans byter snart perspektiv. Efter att i drygt 30 år ha tittat ut över Kanalesplanaden och gågatan från ett håll flyttar de över gatan till andra sidan. – Det blir att programmera om hjärnan och sätta upp lappar var allt finns tills man lär sig, säger Eivor Liljestrand och Diana Nylund. Bägge har jobbat hela sitt yrkesverksamma liv på Korv Görans. Tidigare innebar det ofta en jobbdag som började klockan 17 och slutade kanske 4 eller 5 på morgnarna. – Vi brukade ha öppet så länge det fanns kunder. På somrarna blev folk aldrig klara utan kunde stå och snarvla i luckan hur länge som helst. I dag är det öppet till klockan 4, men står det tio personer på trappan som vill ha mat då, är det klart att de får det, säger Liljestrand. Nu för tiden jobbar Liljestrand och Nylund endast dagtid. Något enstaka kvällspass kan det bli ibland. – Ungdomarna får ta nätterna. De orkar på ett annat sätt och behöver pengarna. I dag består den ordinarie personalen på Korv Görans av nio personer och ett tiotal inhoppare. Eivor Liljestrand och Diana Nylund har varit med från början. – Jag var anställd av Göran Lillkåll i kvartersbutiken i Västermalm. Hösten 1977 började jag på Esplanadgrillen. Den 1 november 1982 flyttade vi hit och blev Korv Görans, säger hon. Diana Nylund började på Esplanadgrillen 1979 och fortsatte på Korv Görans 1982 efter att ha varit mammaledig. Korv Görans började i den gamla delen, som nu är lunchservering. 1996 utvidgades grillen och flyttade in bakom väggen till nuvarande plats. Nylund och Liljestrand har aldrig upplevt att deras jobb skulle ha varit hotade. Under sina drygt 30 år som grillbiträden har de upplevt permittering en gång. Det var en period på tre veckor i mitten på 1990-talet. Utöver det har det alltid funnits jobb. – Det har rullat på, både med ordinarie personal och inhoppare. Det är många ungdomar som har gått via oss ut i arbetslivet. Hyfsat bra betalt var det också att stå här på nätterna. Vissa behövde inte ta något studielån tack vare jobbet här. Hurudan är då den typiska kunden hos Korv Görans? – Någon typisk kund finns inte! Det utbrister både Liljestrand och Nylund. – Det är allt från unga som kommer hit nästan direkt från BB med babyn i bilstolen till den 90-åriga mannen som alltid kom med sin rullator efter potatismos och stekt strömming, säger Liljestrand. – Vi vet inte heller vad våra kunder heter – men nog vad de äter, säger båda två och skrattar. Det som gör att Liljestrand och Nylund aldrig har sökt sig bort från Korv Görans beror främst på två saker: kunderna och arbetskamraterna. – Vi har jättetrevliga och varierande kunder. Det är så roligt när de kommer och vill småprata. Och så är det arbetskamraterna och gemenskapen. Vi trivs så bra tillsammans och det finns vissa saker som ingen annan än den som själv står i luckan kan förstå och skratta åt, säger de. Visst är det jobbigt också ibland. Speciellt med överförfriskade kunder som kan uppträda aggressivt. – Vilket bemötande kunden får beror på hurudan kunden är. Men man utvecklar snabbt en selektiv hörsel. När det blir för mycket tar man sin vattenflaska och går på en liten paus. Det gör vi alla. Men till 98 procent har vi bara trevliga kunder, intygar de. Den största pärsen för personalen på Korv Görans är Jakobs dagar. – Ingen har semester under Jakobs dagar. Då är man ganska mör när man kommer hem. Det är bara att bada bastu och lyssna på fåglarna. Till och med våra gubbar vet att det är läge med lugn och ro då, säger de. Portionerna då Liljestrand och Nylund får ofta höra att det är bara ”tanterna” i luckan som kan fixa den rätta grillportionen. – Det där är lite märkligt. Vi har ju lärt upp de yngre och alla använder vi samma saker. Numera väger vi kebabköttet så det blir rätt mängd och det är bra. Det är inte så lätt med ögonmått, säger de. Några omöjliga beställningar finns inte heller. – Så länge vi har råvarorna går allt att laga. Det mest udda är kanske stekt strömming med ris och kebab, eller stekt strömming med kebabsås, säger de och skrattar. Så, hur många portioner grillmat har då Eivor Liljestrand och Diana Nylund gjort genom åren? – Oj dem kan vi inte börja räkna, då blir vi deprimerade! Men vi är inne på tredje generationen kunder, det säger väl en del? Korv Görans håller stängt i dag, i morgon och på tisdag på grund av flytten.