Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Jag har aldrig gillat Eurovisionen. Orsaken är enkel – det känns plastigt, innehållslöst och handlar i slutändan int­e om musiken. Trots allt detta finner jag mig sittande där i s­offan, år ut och år in och försöker bestämma mig för vilket av ­bidragen som inte var sämst. I år deltar Pertti Kurikan Nimipäivät i de finländska u­ttagningarna. Bandet består av fyra medelålders män med ­utvecklingsstörning som spelar punk. När jag skriver att de spelar punk menar jag det verkligen. Punken har alltid haft en agenda, den har satt sig upp mot makten och ifrågasatt normer. Någonstans längs ­vägen förlorade den dock sin slagkraft och har kanske inte förnyats nämnvärt. Pertti Kurikan Nimipäivät har fört in sin agenda i musiken – att lyfta fram de orättvisor som en person med utvecklingsstörning får möta dagligen. Bidraget “Aina mun pitää” slår huvudet på s­piken. Det är alltid någon annan, kanske en vårdare eller stöd­person som bestämmer hur vardagen formas. När, vad och hur man ska äta, om man får träffa ­sina vänner, förbjuda alkohol … Låten handlar om en vuxen person med många erfaren­heter som lever under förmyndarskap. Jag menar självklart inte att stödpersoner gör ett dåligt jobb, utan tänker på ­ämnet i vid bemärkelse. Om Pertti Kurikan Nimipäivät blir det band som Finland skickar till Eurovisionen går det inte att undvika en debatt. Inte enbart en debatt om ämnet som PKN sjunger om, utan även om hela Eurovisionen som fenomen. En av reglerna för ett bidrag till tävlingen är just att texten inte får ha ett politiskt budskap. Och vad är “Aina mun pitää” om inte politisk? I Frankrike har en fullständigt befängd debatt blossat upp om tävlingskandidaten Lisa Angells vikt. Hon har kallats “äcklig” och “för gammal” av kritiker. Schlager handlar om yta, såväl i musiken som i det yttre. Redan förra årets vinnare, Conchita Wurst, har bevisat att Eurovisionen kan tillåta normbrytande bidrag. Det vore bara rätt om Europa kunde visa samma öppenhet till Pertti Kurikan Nimipäivät. Debatten i Frankrike är trots allt ett bevis på de uråldriga värderingar som råder då det kommer till tv-underhållning. På lördag kommer jag att följa finalen i Tävlingen för ny musik (UMK) i hopp om att än en gång få bänka mig i soffan i mitten av maj. Detta år med vetskap om att det kanske ändå finns hjärta och hjärna i det plastiga spektakel som är Eurovision song contest.