Det är fredagkväll och klockan är några minuter i nio. På Lady Pink i Vasa ligger ett rött ljus över den tomma scenen och dansöserna gör sig redo för arbetsdagen. I högtalarna spelar Sweet Home Alabama. Från bardisken har man bra utsikt över hela klubben. Bartendern berättar att de första kunderna vanligen brukar dyka upp kring elvatiden. Han verkar vara på gott humör. – Första gången ni är här säger ni? Ja då får jag bara hälsa er välkomna; det är bara att sätta sig vid ett valfritt bord. Dricker ni annars kaffe? Om en liten stund dyker Eva upp. Hon har jobbat på Lady Pink i två år och har ställt upp på intervju. – Hur jag hamnade jag här? Jag det var väl inte konstigare än att jag gick in och frågade om jobb. Jag fick pröva på några gånger och det gick rätt bra så jag fortsatte, säger hon. Eva jobbar främst under helgerna eftersom det går bra att kombinera med studierna. Hon berättar att det i början kunde kännas obekvämt att klä av sig och dansa framför vilt främmande människor, men att hon nu i det närmaste njuter av det. – Jag ser det här både som en konstform och en form av underhållning. Kunderna är för det mesta mycket trevliga. Jag vill ta del av den här nattklubbskulturen medan jag fortfarande är ung. Medan Eva pratar sitter hennes arbetskamrater vid ett bord och samtalar och knäpper på sina mobiltelefoner. De flesta som jobbar på Lady Pink kommer från Tjeckien och Estland. Många får jobb via en agentur och ofta tar arbetsförhållandet slut efter någon månad. Alla bord på klubben är försedda med en prislista. Myten om kunden som blir lurad på tusentals euro skrattar Eva åt. – Om någon kund påstår sig ha blivit rånad så beror det helt enkelt på att personen i fråga varit för full och köpt får många dyra drinkar. Alla priser finns synliga och vi lurar ingen. Hur ofta händer det att kunderna blir för närgångna? Eva säger att det är klart att det kan inträffa men att det i nio fall av tio räcker med att säga till. Uppstår problem ingriper säkerhetsvakten genast och kunden avlägsnas. I bortre ändan av klubben finns en korridor som leder in till några mindre utrymmen. Ovanför ingången står texten ”Private”. – Där får kunderna en privat show som är lite intimare. De som går in dit i hopp om att få ett handjobb eller liknande kommer att bli besvikna. Vi säljer inte sex och det är överlag en ”se men inte röra policy” som gäller här. Enligt Eva har många människor en felaktig bild av vad som egentligen händer på en strippklubb. Hon förklarar att många av kunderna är kvinnor och att man också kan komma till klubben bara för att ta en öl som på vilken annan krog som helst. Men att berätta för sina föräldrar vad man jobbar med kan vara krångligt. – Mamma och pappa blev nog inte eld och lågor, om vi säger så. Men de accepterar mitt val antar jag. För Eva var det nämligen uttryckligen ett val. Hon berättar också att alla kvinnor hon träffat i branschen gör jobbet av egen fri vilja. Om man får tro Eva finnns det alltså en tydlig gränsdragning mellan strippklubbar och olagligheter. – Jag kan ju inte tala för alla strippklubbar i hela världen. Men jag har aldrig hamnat i hotfulla situationer eller hört av någon annan att det skulle vara något som inte står rätt till. Min erfarenhet är att den här branschen åtminstone i Norden är mycket trygg. Hur mycket hon förtjänar under en bra kväll vill Eva inte svara på. Men hon säger att pengarna inte är en allt för avgörande faktor. – Det är ett jobb som vilket som helst annat och jag gör det för att jag vill. Eva heter egentligen något annat. Hör intervju med ägaren Renato Mangs nedan.