Lyssna på debatten: Analys. Idén med en basinkomst är att alla som bor i Finland ska få en grundsumma på sitt konto varje månad oberoende av inkomst eller arbetssituation. Utgångspunkten är att arbetsmarknaden har förändrats; fastanställningarna blir färre och färre och allt fler finländare har visstidskontrakt. Kort sagt, arbetsmarknaden snuttifieras vilket leder till att finländares privatekonomi blir osäkrare. I denna situation skulle en basinkomst som alla i landet automatiskt får garantera en viss grundtrygghet på en osäker arbetsmarknad. För vänstern är denna aspekt viktig. Men också från mitten och högerut har man sett fördelar med modellen. Centern nosade förra hösten på idén och ordförande Juha Siipiä föreslog att en basinkomstmodell skulle testas på olika orter i Finland. Resultatet skulle fungera som underlag för kommande regeringsförhandlingar. Alla politiker som stöder införandet av basinkomst förenas av att de anser att det nuvarande bidragssystemet inte fungerar. Det är en byråkratisk djungel av olika bidragsformer, som både är dyrt att upprätthålla och stigmatiserande för den som tvingas söka dem. Ett stort argument som både De gröna och SFP:s ungdomsförbund Svensk Ungdom (SU) är att en basinkomst (i stället för behovsprövad arbetslöshetsunderstöd) skulle göra det enklare att ta emot kortare arbeten utan att stöden genast dras in. SU fick på partidagen år 2013 tummen ner för sin egen utarbetade modell, men fortsätter förespråka en modell om negativ inkomstbeskattning. Den går ut på att de som har det sämst ställt får en inkomstöverföring som minskar i takt med att man tjänar mer och som vid en viss nivå övergår till att man börjar betala skatt. SFP:s ordförande Carl Haglund har inför vårens val sagt att han har “ideologiska problem” med förslaget om basinkomst. Men han har hela tiden betonat att bidragssystemet borde reformeras för att passa dagens samhälle och utformas så att det uppmuntra till att ta emot jobb. Överlag är ett återkommande argument bland motståndarna att en basinkomst skulle passivera människor och inte uppmuntra till arbete. I sista hand faller frågan på olika människosyn. Mer vänsterut är man mer benägen att tro att en extra ekonomisk trygghet skulle frigöra människors kreativitet och vilja att använda sin tid till sådant som är både nyttigt och givande, medan man högerut tenderar att tänka att människan i grunden är lat och behöver piska för att vara till nytta för samhället. Sannfinländarna och Kristdemokraterna är de partier som klarast har avfärdat basinkomstmodellen med hänvisning till att det skulle bli för dyrt. SDP:s officiella linje är kritisk till basinkomst, men bland partimedlemmarna finns det både de som är för och de som är emot. Samlingspartiet är delat; vissa ser möjligheter med en basinkomst, förutsatt att den är så låg att personen tvingas ta vilket jobb som helst som erbjuds. Vänsterförbundet och De gröna är de enda partier som i sitt partiprogram förespråkar basinkomst och har utarbetade modeller för hur basinkomsten ska se ut. Vänsterns modell består av en basinkomst på 620 euro som alla fullvuxna som är fast bosatta i Finland får. Utöver det kan man ansöka om ytterligare 130 euro i utkomststöd (om man rill exempel är studerande eller arbetslös). Detta grundstöd ersätter bidrag som är lägre än 750 euro, men arbetslöshetsunderstöd, inkomstbetingade bidrag och bostadsbidrag behålls. De gröna har en något lägre summa på basinkomsten. I deras modell är den vid 540 euro.