Det är 1.1.1997. Jag fyller fem år. Mommo och Moffa kommer in genom dörren. Moffa lyfter upp mig som han gör varje födelsedag, kastar mig fem gånger lätt upp i luften. En gång för varje år jag nu fyllt. Det här var en liten tradition vi hade fram tills jag blev för gammal och tung. Det var den, och att vi ofta spelade Uno tillsammans. Jag fuskade skamlöst och Moffa låtsades inte se. Istället fortsatte han spela så länge som jag ville, utan att säga ett ord. Moffa har alltid varit en person som säger väldigt lite. Han gör istället. Han gör utan att kräva något tillbaka, utan att ifrågasätta. Moffa tänker aldrig på sig själv. Han är blygsam och hatar att fira sina födelsedagar. Mycket är fortfarande ett mysterium för mig angående honom. Jag vet att hans familj tjänade en rik familj i södra Finland. Jag vet att han bevittnade massflyttningarna från Karelen efter andra världskriget och det gjorde honom starkt anti-Ryssland. Jag vet att han växte upp som yngsta medlem i en stor familj och att hans mamma dog när han var fyra. Det mesta om Moffa har jag fått höra via mamma. För han säger ju så lite själv. Jag vet också att Moffa träffade Mommo när de båda studerade i Helsingfors. De hade samma väg hem från sina skolor. I Moffas ord ”så blev det som det blev”. Alltid ska han se på saker pragmatiskt. När Mommo blev sjuk i Alzheimer och hamnade på bäddavdelning var Moffa där två gånger om dagen, varje dag. Han satt längre än besökstiden egentligen tillät för han ville mata Mommo själv. Han läste tidningen för henne och han gav henne massage. Han såg sedan till att hennes kista pryddes av 46 gula rosor, en ros för varje år de varit gifta och i Mommos favoritfärg. Han hade svårt att välja gravsten. Han vill själv bara ha ett träkors så att ingen behöver ta hand om hans gravplats efter att korset förmultnat. Men Mommo fick en ordentlig gravsten. Jag var orolig för hur det skulle gå för honom efter att hon dog. Men Moffa han klarar sig. Han bär in ved åt min mamma under vintern, han fixar i trädgården på sommaren och han hjälper andra ensamma människor med olika sysslor. Mamma kallar honom för hustomten. Man ser honom knappt på gården men magiskt blir saker fixade. Moffa är min egen superhjälte. En person jag önskar jag kunde vara. Han hjälper andra, han tycks märkligt nog förstå sig på livet och han tappar inte förtroendet för det heller. Samtidigt har han gnista; vassa kommentarer om politiker, en genuin glöd för sociala frågor och framförallt omtanke. Moffa kommer inte att läsa den här kolumnen. Han har varken dator eller internet. Men det här är för honom, för allt det han gjort för andra och för mig. För att han kört mig till skolan när det regnat, tagit hand om mig när jag varit sjuk. För allt det jag aldrig kommer att kunna ge i gengäld.