Å ena sidan: Den avgående regeringens önskan att på den absoluta slutrakan ro vårdreformen i hamn. Visst, det är det bra att försöka slutföra det man initierat. Å andra sidan. Kommunernas frustration inför att uppmanas kommentera "århundradets reform" inom loppet av två dagar. ( Se annan plats i dagens tidning) Den redan anfrätta relationen mellan staten/regeringen och kommunerna blir inte precis bättre av sådana övningar. Det handlar visserligen om en kommentar, en snabb randanmärkning. Inte om ett uttalande, som skulle ha förutsatt att kommunernas förtroendevalda hunnit samlas och fästa sin åsikt till pappers. Grundlagsutskottet, som torpederade det första versionen av vårdreformen härom veckan, har inte förutsatt att kommunerna i denna andra runda avger officiella utlåtanden. Men ändå skulle det ut och fiskas, via Kommunförbundet. Frågan är om det inte varit bättre att fullständigt låta bli. Det som upplevs som en skenprocess med oklart syfte kan vara värre än ingen process alls. Denna vecka kom också en mördande kommentar om de reformer som riktats mot kommunerna under åren 2011-14. Kommentaren är en forskningsrapport med titeln "Kommunerna som drivved", gjord i samarbete mellan Kommunförbundet och Tammerfors universitet. I rapporten intervjuas 61 tjänstemän, kommunalpolitiker och andra kommunala aktörer. Det är en ur forskningssynpunkt ganska liten skara; resultatet ska kanske tas med en nypa salt. Men uttalandena är väldigt samstämmiga. Statsmakten upplevs som en arrogant överhet som sysslar med hemlighetsmakeri och maktspel. Över 90 procent av dem som deltagit i undersökningen anser att förhållandet mellan stat och kommun blivit sämre under de senaste åren. (Kommuntorget 3.3.). Arbetstagare som protesterar mot förändringar på arbetsplatsen – som de ser som försämringar – brukar kunna stämplas som "förändringsobenägna." Är kommunfältet "förändringsobenäget"? Vissa av statens representanter har målat upp den bilden. Men den bör rimligen kompletteras med en granskning av de argument staten haft för en förändring och – framför allt – det tillvägagångssätt man valt. Kommuner som är verkligt illa ute ekonomiskt är garanterat villiga till förändring. Men det borde ha funnits flexibilitet nog att inte försöka tvinga alla kommuner in i samma fålla, när det inte är av nöden. Det är tillvägagångssättet som får den skarpaste kritiken i rapporten. Forskarna bakom den säger att statsmakten måste vakna upp till dagens värld, moderniseras, skapa modeller som bygger på delaktighet och jämlikhet. "Man kan inte längre lösa frågor bakom stängda dörrar i små tjänstemannakretsar." Landskapsdirektör Olav Jern säger i en intervju (VBL 21.1) att ministerierna under de fem–tio senaste åren har stärkt sitt grepp om regionerna. "Man har felaktigt trott att det är nationella strategier som ska lyfta landet då regionerna i själva verket borde utvecklas enligt egna inneboende förutsättningar." I analogi med det sägs det i drivvedsrapporten att kommunernas egen förmåga att förnya sig bromsats upp till följd av statens agerande. Snälla herr Stat! Förankra. Bygg nerifrån. Bara så blir grunden stabil.