I en situation där landets bruttonationalprodukt sjunkit tre år i rad, ägnar det politiska etablissemanget sin tid åt att strypa medborgarnas språkkunskaper. Den prioriteringen är avslöjande. Det är knappast strävan efter ett smalare språkutbud för landets kommande generationer som får landets ekonomi på fötter. Tänk om våra beslutsfattare satsat samma energi och möda på att få de ekonomiska hjulen i rullning. Det säger sig självt att ryskan är viktig med tanke på våra grannrelationer och handelsförbindelser. Men varför åter igen ställa språken mot varandra? I stället borde man anslå tillräckliga resurser för ryska undervisningen åt alla som vill ha den i hela landet. Då kunde vi få ytterligare ett ekonomiskt hjul som rullar snabbare än tidigare. Men det politiska ledarskapet har lyst med sin frånvaro denna regeringsperiod. I detta vakuum har president Sauli Niinistö positionerat sig starkare än vad hans formella ställning erbjuder. I språkfrågan har Niinistö varit tydlig, men han kunde vara ännu aktivare i marknadsföringen av nyttosvenskan. Niinistö konstaterade i Villmanstrand 2013 att det inte är någon idé att ställa svenskan och ryskan mot varandra, och att det ligger i vårt intresse att ge alla våra ungdomar så mångsidiga verktyg som möjligt att klara sig i livet. I samma tal sade Niinistö att Finland måste kunna kommunicera i 360 grader, också på svenska, som är vårt andra nationalspråk och en enastående hjälp i våra kontakter till våra västliga grannar Sverige och Norge. Niinistö har hela tiden aktivt arbetat för en gemensam nordisk vision "så att det förflutna i Nordens historia också blir vår nordiska framtid". I sitt tal vid den galamiddag som på tisdagskvällen ordnades med anledning av det svenska kungaparets statsbesök i Finland, konstaterade president Niinistö att det är till stor fördel för samarbetet mellan våra länder att det talas svenska i Finland och finska i Sverige. "Denna språkkunskap är en tillgång som vi har all orsak att fortsätta värna om på bästa möjliga sätt. Våra länder har allt att vinna på detta". I stället för att stå upp då det blåser, viker sig alltför många ledande politiker, enbart för att nå kortsiktig medvind. Kommunreformen gick i stå och halvmesyren till vårdreform skjuts upp till nästa valperiod. Dessutom tänker man försvåra användningen av flis till förbränning. Risken finns därför att närheten till riksdagsvalet gör att politikerna vill visa "handlingskraft" genom en annan "reform". Om inte pendeln håller på att svänga, vill säga. Efter år av en politisk retorik präglad av element från underhållningsbranschen, visar en enkät som Yle låtit göra att finländarna ger utrikesminister Erkki Tuomioja (SDP) det bästa betyget av regeringens ministrar, tätt följd av arbetsminister Lauri Ihalainen (SDP) och näringsminister Jan Vapaavuori (Saml), efterföljda av SFP:arna Carl Haglund och Anna-Maja Henriksson samt Paula Risikko (Saml) . I en regering som enligt statsminister Alexander Stubb betecknats som misslyckad, är den gemensamma nämnaren för dessa ministrar att de haft tråkiga och svåra sakfrågor på sitt bord och tagit obekväma beslut, och att de har en osexig mediaprofil. Det inger hopp inför framtiden. Kanske seriositet och substanskunskap åter tas till heders. De svåra frågorna är obekväma endast för de som saknar ryggrad. Folket suktar efter ledarskap.