Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. I stället för att slåss med av tiden överspelade politiska och populistiska uttryck och argument, borde både kandidater och medier seriöst försöka analysera de åtgärder som behövs.Så formulerade SFP:s ex-partiledare Ole Norrback sig i en debattartikel i VBL den 6 mars. Artikeln verkar ha varit ett sätt för Norrback att skriva av sig ilskan över debatten om högerinriktningen i SFP:s valprogram. Hans eget budskap då det gäller sysselsättningen är solklart. Mera jobb får man med flera investeringar, som i sin tur förutsätter pengar. Och på en global penningmarknad görs investeringarna där klimatet är mest gynnsamt. Norrback bedömer alltså att Finland ska kasta sig in med hull och hår i den globala skatterean, i syfte att landet på det sättet lyckas få sin beskärda del av de multinationella företagens investeringar. På det viset håvar vi in de pengar som behövs till våra pensioner, barnbidrag, skola, vård och omsorg. Framgångsreceptet påminner starkt om den så kallade enda vägens politik som var på modet under 1990-talet och som personifierades av finansministern Iiro Viinanen (Saml). På något sätt ter det sig paradoxalt att sänkta skattenivåer för höginkomsttagare och företag ska dra in totalt sett mer skatteintäkter till staten. Det här speciellt om skatterealisationen kombineras med en återhållsam lönebildning som i princip bara kan leda till en försämrad köpkraft. Under den tid Ole Norrback har stått på sidan av realpolitiken har ekonomin tagit en ny djupdykning som starkt påminner om den som inträffade i början av 1990-talet. I denna nya lågkonjunktur bär vi med oss bittra men samtidigt nyttiga erfarenheter av den högerpräglade åtstramningspolitik som tillgreps på 1990-talet och som kostade samhället i förlorad folkhälsa.Därför finns det anledning att tro att den höger-vänsterinriktning som Norrback anser överspelad tvärtom får en ny aktualitet i det finländska riksdagsvalet i april. Att de partiideologiska skillnaderna inte är imaginära syns tydligt för den som har tagit del av kandidatsvaren i de aktuella valtesterna. Missuppfattningen om att höger-vänsterinriktningen i politiken vore passé är synbarligen också en frukt av den konsensuspolitik som Finland har utövat under en lång serie år, men som slutade med ett skandalöst magplask för någon vecka sedan. Det ger ytterligare fog för tanken att nästa regeringsfront kommer att vara ideologiskt lite mer renodlad än den regering som snart lämnar in sin avskedsansökan. Detta delvis som en följd av att själva valrörelsen blir mer polariserad i de ekonomisk-politiska frågorna. Norrbacks ivriga argumentation för att det inte längre finns någon höger-vänsterinriktning i politiken ska nog mest uppfattas som ett partipolitiskt önsketänkande från hans sida. SFP måste stå för allt och ingenting för att samla så många som möjligt många av de finlandssvenska rösterna. SFP-basen Carl Haglund är knappast smickrad av att han är ultrakapitalisten Björn Wahlroos favorit till finansministerposten i den kommande regeringen.Tvärtom kan det här uttalandet av Wahlroos till och med bli SFP till förfång i riksdagsvalet. Å andra sidan ger HSS Medias valtest intrycket av att SFP-ledningens officiella skattepolitik inte har riktigt bra förankring på SFP-kandidatfältet i Österbotten. Kanske är det rent av så att SFP klarar sig bättre i valet ju mindre hjälp partiet får av sina före detta ordförande? Den politiker som värnar om människan och alla människors lika värde i samhället ska inte beskyllas för populism.