Lokalt
29.3.2015
B-plan för svenskan splittrar SFP
Behöver vi en reservplan för svenskan? Merparten av läsarna säger ja, kandidaterna är splittrade.
Frågan dök upp i samband med att riksdagen behandlade medborgarinitiativet för att göra svenskan frivillig.
Inom SFP utbröt då en diskussion om att partiet för säkerhets skull borde utarbeta en plan B för hur man säkrar svenskan i ett läge då svenskan inte längre är ett obligatoriskt skolspråk.
SFP-basen Carl Haglund sa nej till en B-plan med tanke på att en sådan kunde ge signaler om att finlandssvenskarna ser slaget förlorat.
Men nu visar det sig att SFP-kandidatlägret i Vasa valkrets är rätt så splittrat på denna punkt. Hälften av SFP-kandidaterna håller helt eller delvis med partiordförande Haglund i denna fråga, Anna-Maja Henriksson tar inte ställning i frågan medan resten av SFP-kandidaterna är helt eller delvis på kollisionskurs med partibasen.
Henriksson skriver i testet att hon vill se svenskan som obligatoriskt ämne i skolan, att det gäller för SFP att vara pro-aktiv i frågan, men att det samtidigt gäller att undvika att gräva egna fallgropar.
De SFP-kandidater som förordar en reservplan är ganska försiktiga i sina kommentarer. Rurik Ahlberg är ett undantag – han medger öppet att han avser en hemlig B-plan.
– Det är självklart att Svenskfinland måste ha en tanke för hur det tvåspråkiga Finland kan fungera i ett läge utan obligatorisk svenskundervisning i finska skolor. Samtidigt tycker jag att detta måste vara ett bakgrundsarbete.
Anna Bertills tänker i samma banor. Hon låter förstå att reservplaner alltid måste finnas. men att de inte gärna ska offentliggöras:
– Frågan är om det är något vi skall gå ut med just nu – då blir den snabbt plan A.
Bo-Göran Åstrand finner blotta förekomsten av en sådan politisk säkerhetsplan förödande för svenskans ställning:
– En sådan plan skulle ge uttryck för att vi har tänkt tanken. I så fall har vi redan förlorat.
Mats Nylund instämmer. Han bedömer att en lansering av en sådan plan underminerar den obligatoriska undervisningen i svenska i de finskspråkiga skolorna.
Också Marlén Timonen utgår ifrån att Finland fortsätter med två nationalspråk.
– Om vi inte tror på det själva så vem gör det? Att kunna flera språk skadar ingen, och vi skall uppmuntra alla att läsa språk.
Det berikar vardagen betydligt om du förstår språket och via det kulturen.
Mikaela Björklund har satt rejält med tid och tankar på just den här frågan. Hon skriver att det är naturligt att alla barn i ett land med två nationalspråk i någon utsträckning lär sig dessa språk och framför allt att de lär sig uppskatta den språkliga rikedom som finns i landet.
Den dagen vi inte längre ser det som önskvärt är det, enligt Björklund, mycket mer än en reservplan för service på svenska som behövs.
– Då talar vi i praktiken om en omdefiniering av vårt lands språkliga status med de mångfacetterade utmaningar det skulle innebära.
Joakim Strand varnar för en övertro på skolsvenskan.
– Vi skall inte tro att servicen på svenska i Finland automatiskt är tryggad bara för att svenskan är obligatorisk i skolorna. Det ser vi på olika håll redan i dag.
Strand bedömer att en politik som ger ungdomarna bästa möjliga färdigheter för att klara sig på morgondagens arbetsmarknad i Finland är ett sätt att garantera den svenska servicen.
– Ingen skall behöva fara till Sverige på grund av bristande språkkunskaper.