På nyhetsplats i dagens tidning svarar några väljare på frågan om varför de tänker rösta i riksdagsvalet. Merparten ser det som en medborgerlig rättighet, ja rentav plikt, att antingen förhands­rösta eller gå till vallokalen. Den som röstar har rätt att vara missnöjd med de beslut som fattas i riksdag och regering. Den som inte röstar ska helst tiga i fyra år. Fast så enkelt är det förstås aldrig. Den lilla tidningsenkäten speglar förhållandena i republiken rätt väl. En majoritet av finländarna använder sig trots allt av sin rösträtt. Ändå är trenden i de fyra stora valen (riks, president, kommun, EU) oroväckande. Kurvorna som beskriver valdeltagandet pekar stadigt nedåt. Och riksdagsvalet är på inget sätt skonat: Det senaste årtiondet har intresset visserligen pendlat en aning men man får gå nästan 30 år tillbaka i tiden för att hitta ett val där fler än 70 procent röstade. Vilket inte alls är ett godkänt betyg. Tyvärr tyder ingenting på att vi spräcker 70-procentsgränsen i kväll. I en intervju i VBL spår såväl forskaren Åsa von Schoultz som statsvetaren Claus Stolpe vid Åbo Akademi att valdeltagandet fortsätter att sjunka. Indirekt underkänner von Schoultz årets kampanjer och debatter; de har ”förts ur makthavarnas perspektiv, inte ur väljarnas”. Valrörelsen har – som sig bör – genomsyrats av ekonomin men ytterst få politiker har klarat av att på ett pedagogiskt och lätt­fattligt sätt förklara hur saker och ting hänger ihop, eller hur Finland ska kravla sig upp ur krisen. Lägg därtill ett utbrett missnöje med regeringen Stubb och ett centerparti som är så pass överlägset att den stora frågan inte är om Juha Sipilä blir vår nästa statsminister utan vilka partier han tänker bjuda in till sina första regeringsförhandlingar. Men räcker komplexa frågor, en otydlig debatt och en överlägsen statsministerkandidat som förklaring till det låga valdeltagandet? I vårt västra grannland var det annat ljud i skällan i fjol. Nästan 86 procent av svenskarna röstade i riksdagsvalet. Dels var det den högsta siffran sedan 1994, dels har valdeltagandet i de svenska riksdagsvalen ökat ända sedan 2002. Var frågorna som de svenska väljarna ställdes inför enklare än de som dominerar den finländska agendan? Nej, även den svenska valrörelsen präglades av ekonomi och jobbpolitik. Den avgörande skillnaden ligger i den politiska dramaturgin. I Finland dras partierna mot den grötiga och konturlösa mitten i ett försök att locka fler väljare, i Sverige är konstellationerna spikade i förväg. I den ena ringhörnan står de borgerliga allianspartierna, i den andra den rödgröna vänsterkoalitionen. I Sverige enas partierna om en gemensam politik före själva valet – politik som bägge blocken är redo att omvandla till regeringsprogram ifall de får majoritet. Då och då höjs röster för blockval också i Finland. Bland andra statsminister Alexander Stubb har flaggat för den svenska­ ­modellen. Vi skulle få ett klart och redigt system, tycker Stubb (HBL 10.4). Tanken är åtminstone värd en utredning. Nackdelar med blockpolitik, finns de? Visst. Grupperingarna­ ­cementeras, saker och ting blir mer svartvita ... Ändå vågar vi påstå att fördelarna är fler. För väljarna är det bra om det finns ­tydliga ­alternativ som ställs mot varandra. Man vet vad man röstar på. Och det som är bra för väljarna är förmodligen bra för val­deltagandet. Rösta i dag om du inte redan har gjort det. Det är inte din plikt, det är din rättighet. Sedan har du rätt att klaga i fyra år till, och kanske kräva blockval – om du vill.