Sannfinländaren Maria Tolppanen trängde sig på slutrakan av rösträkningen förbi SFP:s Mikko Ollikainen. Men så stannade SFP-stödet också på 20,7 procent eller några hundra röster under den magiska gränsen. Centern kniper ett tilläggsmandat medan Samlingspartiet förlorar ett mandat. Riksdagsvalets stora utropstecken i Vasa valkrets stavas ändå Joakim Strand. Hans starka röstsiffra är ett långfinger åt den SFP-politik som genom sitt regeringsansvar var på vippen att exportera bort beslutsmakten från Österbotten. Med 10 363 röster är Strand nästan lika stark som justitieminister Anna-Maja Henriksson (10 650 röster). Mycket handlar det om att Strand som kommunpolitiker har profilerat sig kraftigt för både Vasa och den österbottniska regionens utveckling. Det gav effekt i riksdagsvalet. En sådan strategi låg helt rätt i tiden med tanke på att Finland knäar ekonomiskt och Österbotten har de förutsättningar och den potential som landet just nu behöver. Strand tros genom sin tvåspråkiga profil och energiska framtoning också ha samlat en hel del finska röster, kanske främst från väljare som tidigare har röstat samlingspartistiskt. Utöver Seinäjokibon Paula Risikko har Samlingspartiet haft förhållandevis få starka profiler i Vasa valkrets. Att Anna-Maja Henriksson skulle bli återvald stod klart redan då förhandsrösterna offentliggjordes. Som justitieminister har hon haft den bästa möjliga plattformen man kan ha i ett riksdagsval. Med facit på hand går det också att säga att det var ett smart drag av SFP att ställa upp Bo-Göran Åstrand som en kompletterande kandidat från regionen. Han har med sina värderingar samlat över 2 400 röster utan att för den skull hota Henriksson. SFP-aren Mats Nylund har en specialsits som intressebevakare för jordbruket. Sedan förr vet vi att bönderna brukar få in sin kandidat och så gick det också denna gång. Att Lars-Erik Gästgivars föll ur riksdagen kan ha kommit som en chock för en del väljare, men för de som följer politiken från sidan är väljarnas dom förståelig. Gästgivars har saknat den hunger och den geist som en riksdagsledamot förväntas ha, speciellt i valtider. Att Mikko Ollikainen var på vippen att komma in som fjärde och sista SFP-ledamot i riksdagen är i den meningen en större sensation. Rollen som budbärare för social- och hälsovårdsreformen var inte den bästa möjliga plattformen, så alldeles uppenbart är det andra saker som har bidragit till att Ollikainen har kunnat fånga upp en del av de widerooska rösterna. Att Jutta Urpilainen skulle bli SDP-röstmagnet i Vasa valkrets var väntat, likaså att Steve Frostdahl skulle ha det svårt att bryta den långa onda spiral de svenskspråkiga socialdemokraterna hamnade in i efter Mats Nyby. Problemet är att FSD efter Nyby inte har lyckats hitta en kandidat som duger på finskspråkigt håll. Nu ställde den finskspråkiga, socialdemokratiska föreningen i Jakobstad upp Päivi Lester, en kandidat som var total okänd för den stora allmänheten och inte drog mer än 341 röster. Wivan Nygård-Fagerudd och Rurik Ahlberg har varit förhandstippade som starka SFP-kandidater, men de förhoppningarna kom på skam. En del gissar att Nygård-Fagerudds momentum inföll i valet 2011. Skulle hon ha ställt upp i det riksdagsvalet hade hon kanske blivit invald.