Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Svaret är enkelt: alla texter som finns på finska ska finnas på svenska. Vi lever faktiskt i ett land med två jämbördiga nationalspråk, vilket innebär att den offentliga informationen fullt ut ska tillgodoses på båda språken. Det handlar inte enbar­t om språkförståelse, även om den saken givetvis är viktig för medborgare som inte förstår finsk text. Det handlar om mycket mer, om att våra två nationalspråk ska vara jämbördiga och gångbara i alla sammanhang. Den principen ska inga postala räknenissar tillåtas rucka på. Att Posten fortsättningsvis uppträder enbart under namnet Posti är skandal. Det är också slentrian. Av obegriplig anledning utgår man alltid från att en i riksperspektiv siffermässig minoritet ska hålla till godo med mindre information, både i utformning och volym. All information anses inte nödvändig, och bokstäverna ska vara mindre än på majoritetsspråket. Med den logiken borde Postinen i min svenskdominerade kommun heta exempelvis Postgård – med stora bokstäver och med Postinen som en liten fotnot undertill. Jag har en längre tid tvångs­matats med Postinen och hann tyvärr returnera bara tre e­xemplar innan Posten insåg att P­osten beter sig lagvidrigt. Fast senare visade sig löftena om förändring i april inte omfatta första halvan av månaden. Jag har fortsatt returnera Postinen. Jag skickar inte Postinen till Posti utan skriver med tjock tuschpenna att den ska tillbaka till Posten. Det handlar om en princip som i mitt fall är inmatad i ryggmärg och hjärna. Minns när jag var tonåring och irriterade mig på länsmansskylten i Vörå. Nimismies fick bara hälften så stora bokstäver som Länsman. Den enspråkigt svenske ynglingen tyckte att skylten skulle vara lika stor på finska som på svenska. Det tycker han fortsättningsvis. Minoriteter har inte bättre syn än majoriteter och ska i­nte förutsättas hålla sig med lupp och kikare för att kunna tillgodo­göra sig information. Det raljeras ibland om det som nedlåtande kallas för skyltsvenskheten. Postens finskspråkiga tvångspost är också en form av skyltning. Skyltspråket har inte enbart med förståelse att göra. Den har ett symbolvärde. Symbolvärlden ­föregår och utformar den reella världen. När vi indoktrinerats i konsten att pruta på skyltsvenskan har vi också lärt oss språklig uppgivenhet i andra sammanhang. Nationalspråket svenska ska inte reduceras till hemspråk utan duga i alla offentliga sammanhang, inklusive på Posten. Allt annat är skamligt. Det räcker inte med kravet att reklambladet Postinen också ska heta Postgård. Posti måste också få namnet Posten. Själv kommer jag att fortsätta med min en man starka massrörelse i frågan. Oavsett vad Posti kallar sig kallar jag Posten för Posten. Det är som med butikskedjor som droppar sina s­venska namn. På mitt tangentbord och min tunga heter Gigantti fortsättningsvis Elgiganten och K-Rauta liksom tidigare K-Järn. Jag skulle för övrigt inte ens av misstag kalla Statsjärn­vägarna för VR.