När Vasaregionen nästa vecka tar säte i riksdagen kommer övriga riksdagsledamöter – och indirekt övriga Finland – att se följande: En ung, energisk man med välkammad look à la Calle Haglund. En ung, energisk och parant kvinna med förkärlek för Mari­mekko­kläder. En äldre, energisk kvinna med en yttre framtoning som i högre grad vill appellera till så kallat vanligt folk – i jämförelse med den yngre kollegan, alltså. Det gemensamma ordet är som synes energi. Det är positivt. T­rion Strand (SFP), Koski (Saml) och Tolppanen (Sannfinl) försäkrar med en mun att de kommer att göra sitt yttersta för att tillsammans driva Vasaregionens intressen. (VBL och Pohjalainen 21.4.). Det är ett självklart uttalande från två nyvalda och en återvald riksdagsledamot. Det är den uppgift väljarna gett dem och den uppgiften förutsätter samarbete. Men riksdagsarbetet handlar inte enbart om att streta hemåt och utveckla infrastruktur och förutsättningar för före­tagande. Det handlar också om ett allmänt samhällsbyggande som omfattar hel­a landet och – som grund för det arbetet – om den under­liggande människosynen. Ser man på den framträder klyftorna mellan de tre riksdagsledamöterna tydligare. Alla tre representerar borgerliga partier och placerar sig i den kartläggning av värderingar Yle gjort klart till höger på det politiska fältet. Samlingspartisten Susanna Koski, ”Laihelas Thatcher” enligt Pohjalaine­n 20.4, är mer känd nationellt än i Vasaregionen. Hon betecknar sig som ”nuorkonservatiivi”, ungkonservativ, och står i och med det för en föredömligt klar innehållsdeklaration. Men hennes konservatism inkluderar en stålblå blindhet till exempel i frågor som gäller mänskliga rättigheter. Som ordförande för Samlingspartiets ungdomsförbund talade hon härom året för att paragrafen om hets mot folkgrupp bör slopas. Sannfinländaren Maria Tolppanen gör i gårdagens VBL än en gång anspråk på att vara den lilla människans taleskvinna. Men hon har inte dragit sig för taktiska utspel som sårat och upprört ”små människor”, typ personer med utländsk bakgrund eller långtidsarbetslösa, samtidigt som hon hävdar att arbetslösheten är en av hennes hjärtefrågor. Hon har bidragit till att skapa mot­sättningar framom att överbrygga dem. SFP:s Joakim Strand representerar i motsats till sina två kvinnliga kollegor ett högerparti som gör anspråk på att vara liberalt och som har en tradition av att profilera sig i frågor gällande m­änskliga rättigheter. Partitillhörigheten förpliktar, fast just detta inte v­arit hans personliga tyngdpunktsområde. Många andra SFP:are f­yller den kvoten och i den nya riksdagen är den givna taleskvinnan i­nom det området tidigare minoritetsombudet Eva Biaudet. En inkluderande och tolerant människosyn är viktig, eftersom den är en garant för lyhördhet och respekt för alla parter i ett samhälle. Ett samhälle som präglas av det är ett stabilt samhälle. Och slutligen: Svenskösterbottens huvudstad representeras nu av två riksdagsledamöter som trots sin hemvist i ett genuint tvåspråkigt område tycker att skolämnet svenska kunde vara fri­villigt. Man måste väl anta att det enligt dem också skulle gälla inte bara invid ryska gränsen utan också på västkusten. Är det en ståndpunkt som är till fördel för regionen och för samarbetet och sammanhållningen inom den?