Vad har Rejpelt i Vörå gemensamt med Norra Vallgrund, Koskö jämte Iskmo-Jungsund i Korsholm, Östanpå i Jakobstad och Storviken i Vasa? Jo, i alla dessa stadsdelar är Sannfinländarna det parti som lyckades samla näst mest röster i riksdagsvalet. I Vapenbrödrabyn, Orrnäs, Roparnäs och Gamla Vasa drog Sannfinländarna till och med mest röster av alla partier. Här tog Sannfinländarna omkring en fjärdedel av invånarnas röster. Att Sannfinländarna i valet lyckades bli det andra största partiet också i röstningsområden som är utpräglat svenskspråkiga visar att den politiska manifestationen inte längre är något distanserat fenomen. Det är vår egen granne som utnyttjar sin medborgerliga rättighet på det här sättet. Röstningsbeteendet kan tolkas som utslag av en svällande socioekonomisk klyfta och att det finländska samhället efter mellaneuropeisk förebild spjälkas upp i ett liberalt respektive ett konservativt läger. Protestpartiet Sannfinländarna och Hakkarainens eskapader som vi läser om i finsk kvällspress är nu en prioritet för många av de som i tidigare riksdagsval röstade på SFP och de svenska socialdemokraterna. En del svenskösterbottningar har röstat sannfinländskt för att de upplever att både SFP och FSD har blivit för liberala. Jussi Pullinen för ett intressant resonemang om detta nya fenomen i Helsingin Sanomats NYT-bilaga (20.4). Han drar en parallell till att liberala värden som homoäktenskap, minoritetsrättigheter och mångkulturalism hör till de värden som odlas i storstäder som London. Helsingfors är i dag en del av samma sammanhang. Globaliseringen bidrar till att Sannfinländarnas stöd i Helsingforsregionen ökar med avståndet till innerstan. I Tölö fick Sannfinländarna tre procent, i Kampen fem procent, i Berghäll sju procent och i Haga jämte Åggelby nästintill tio procent. Vi har fått en tudelning. Den mode- och kulturintresserade hipsterklass som bor i storstädernas centrum har mer gemensamt med motsvarande människor i andra länder än med många av sina landsmän. Förklaringen är att den urbana samhällskategorin gynnas personligen av globaliseringen och de nya kreativa jobb som uppstår som en följd av de internationella penningströmmarna. Alltså röstar de i första hand på Samlingspartiet och citygröna. De manliga donarna i förorten och på landsbygden röstar på Sannfinländarna medan en del kvinnor i vårdsvängen röstar på unga, urbana vänsterkvinnor med en liberal läggning. Slutsatsen är att den partikarta vi tillämpar i Finland i dag inte längre motsvarar den nya, konservativt-liberala verklighet som tonar fram i väljarbeteendet. Också i Vasa kan vi se att SFP med Joakim Strand i spetsen har plockat proportionellt sett många röster i innerstan och mer välbärgade områden som Sundom och Gerby medan Sannfinländarna med Maria Tolppanen i spetsen har skördat sina röster i utkanterna. En sådan stadstendens fanns också i valet 2011. Men den nya trenden är att också den svenskspråkiga på landsbygden i ökad utsträckning röstar konservativt, det vill säga både på Kristdemokraterna och Sannfinländarna. Det här är sannolikt den bärande orsaken till att SFP gick framåt i Helsingfors medan partiet tappade ett mandat i Österbotten. Den (ny)liberalism som SFP står för tilltalar inte den väljarskara som upplever att de är förlorare i de omstruktureringar som globaliseringen bidrar till. Om utvecklingen fortsätter i samma spår kommer ett parti som SFP på riktigt lång sikt att huvudsakligen tilltala en klick hipsters i Helsingfors. Vad som då händer med svenskan i Finland är inte svårt att räkna ut.