Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. De var 18 år när det började, berättar de för en dam vid samma bord. ”Jännä miten pitkää siitä on”, säger den andra. Märklig att det är så länge sen. Det har gått 70 år sedan kriget tog slut för Finlands del, 27 april 1945. Fem bröder Nygård var ute vid fronten. Pappa var yngst. Alla fem återvände med livet i behåll. Två fick problem med spriten. Tre blev troende. Ingen av dem lever längre. Det finns så mycket jag önskar att jag hade frågat, bett pappa berätta. Men det finns fortfarande över 26 000 krigsveteraner kvar att vända sig till. 700 av dem var på plats i Tavastehus, där den ­nationella veterandagens huvud­fest ­firades i måndags, i när­varo av republikens president med ­hustru. Jag var konferencier­ på båda nationalspråken – ett heders­uppdrag för en veterandotter. För oss som inte genomlevt de åren är krigstiden historia. Vi gör vårt bästa för att förstå men når aldrig ända fram. Vår bild färgas av att vi sitter med facit på hand: Finland förblev självständigt. Hur det var att vara ung 1940 och inte veta hur det skulle gå var något annat. För veterangenerationen är de åren levande minnen. Nästan sex år av oro präglade och formade de 700 000 män och kvinnor som deltog i Finlands tre krig och deras familjer. Syskonen, barnen. Änkorna. De faderlösa. Hela landet. Medelåldern på veteranerna har krupit över 90-strecket, får jag veta. En frejdig lotta skyndar att hålla upp dörren för väninnan som inte är så rask i stegen längre. Lunchens glada stämning byts i allvar när festen börjar. I arméns beväringsmusikkår spelar savolaxare, Närpes­pojkar, tavastlänningar och Jeppisbor, finsk- och svensk­språkiga ­sida vid sida. Finlands försvar låter förträffligt i Sibelius ”Finlandia”. Jag hör min röst darra en aning när jag avslutar med festdagens officiella motto: ”Aldrig förtryckas skall detta land – Tämä maa ei koskaan sortua saa.” På tåget hem gör jag som veteranen: kollar Facebook. En länk leder till en artikel där en sannfinländsk riksdags­ledamot listar sina två sparförslag: den obligatoriska svenskan­ i finska skolor och Yles svenska programutbud. Jag blir arg. Finland har problem – men att vi har två nationalspråk är inget problem! Tänk om folk skulle skippa språkbråken, ­sluta söka syndbockar, och i stället hugga i med att bygga det här landet tillsammans. Så som man gjorde efter kriget. Det historikerna kallar språkfred rådde från 1940-talet ända till 1990-talet. På samma tåg möter jag en av gråhårsmännen från festen. Han känner igen mig, och jag ser att han först tvekar. Sedan säger han glatt både kiitos och tack. Ärade veteraner, det är jag som ska tacka.