Vilka uppnådda förmåner ska jag och du ge avkall på för att Finland ska resa sig ur den ekonomiska svackan? Räcker det med att vi arbetar 15 minuter längre varje dag och nöjer oss med moderata löneförhöjningar och förbinder oss att ­ytterligare förlänga arbetskarriärerna, eller? Hur ska vi kunna försäkra oss om att inte bli blåsta ifall vi drar vårt strå till stacken,­ att inte resultatet av våra ansträngningar försvinner till skatte­paradisen i stället för i statskassan? Vem ska vara solidarisk med vem? Trycket på att arbetsmarknadsorganisationerna, och speciellt då fackföreningsrörelsen, ska anpassa sig till det rådande konjunktur­läget ökar i och med att landet får en ny regering. För att få igenom de anpassningar som väntar arbetslivet har den blivande statsministern, Centerns Juha Sipilä, nätverkat med fackföreningsrörelsens representanter i hopp om att nå ett samhällsfördrag. Lyckas han vinna fackens förtroende? Men vilken fackboss vill äventyra sitt återval genom att föreslå försämrade förmåner för sina medlemmar? Vad ska fackföreningsledarna i dag, på arbetets dag, säga åt sina medlemmar? Fackföreningsrörelsen har genom åren gett stora valbidrag, till i första hand vänsterpartierna, för att dessa ska bevaka arbetarnas intressen. Men arbetarna verkar inte ha samma förtroende­ för vänsterpartierna som sina ledare, och har varken belönat SDP ­eller Vänsterförbundet de senaste riksdagsvalen. I valet 2011 tappade såväl SDP som VF tre mandat var. Nu försökte SDP genom ordförandebytet locka tillbaka fackföreningsmänniskorna, men vad hände? SDP tappade åtta mandat och VF två mandat. Vänsterpartierna har alltså tappat sammanlagt 16 mandat de ­senaste två riksdagsvalen. Vilka slutsatser borde SDP dra av att fackföreningsrörelsen inte längre ställer upp för partiet? Och vem har fackföreningsrörelsen tänkt att framöver ska bevaka arbetarnas intressen? I detta individcentrerade samhäller verkar det ha uppstått en ny konkurrenssituation om solidariteten. Världen och värderingarna har kanske ändrats. Kanske facken numera har andra metoder att sköta sin intressebevakning? De stora strukturreformer som planeras i samhället gör denna­ frågeställning extra intressant eftersom ökad konkurrens också­ påverkar arbetstagarnas situation. Samhället har givetvis ett ­ansvar att försvara de som inte själva har styrka och kraft att bevaka­ sina intressen, därför bör vi ha spelregler som beaktar helheten. Den solidariteten ska vi inte tumma på. Sipilä vill nu att alla samhällsaktörer ska visa solidaritet med ­nationen Finland, och förutom en regering, vill han ha ett samhällsfördrag som verktyg. Troligen kommer Juha Sipilä snart till insikten att varken fackföreningsrörelsen, eller arbetsmarknadens parter över huvud taget, vill ge ifrån sig sin makt till regeringen. Det uppvaknandet kan bli abrupt. Det innebär också att ett samhällsfördrag i den form Sipilä tänkt sig kanske inte blir av. Då finns endast ett alternativ kvar, ifall Sipilä tänkt genomföra de förändringar som krävs. Nämligen en stark regering. Och det kan ju inte vara helt fel. Folket har ju ändå på demokratisk väg valt en riksdag som med regeringen som verktyg operativt ska förverkliga folkets vilja. Det är också hög tid att de folkvalda ­organen, i solidaritet med medborgarna, återtar makten. Frågan är om Sipilä lyckas skapa ett förtroendekapital som ökar medborgarnas vilja att visa solidaritet med nationen Finland.