Opinion
6.5.2015
Snart 30 år med kvinnor som präster
debattartikel. Orsakerna till att vissa präster motsätter sig kvinnliga präster är inte illvilja eller elakhet. Motståndet stöder de på en teologisk syn där Bibeln läses ordagrant.
Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Inspirerad av en mångordig debatt på Facebook häromdagen angående kvinnliga präster i allmänhet och den uteblivna morsdagsgudstjänsten med kvinnlig präst i Närpes i synnerhet, vill jag gärna ge en analys av vad det handlar om och förhoppningsvis bidra till avlägsnandet av en del missförstånd.
I sak var grundfrågan i debatten tillförordnade kyrkoherdens syn på kvinnan som präst. Samtidigt kritiserades kyrkan i stort för att denna syn finns hos en del präster. Någon hävdade att detta ger orsak att lämna kyrkan.
Men detta är inte kyrkans syn i dag. Det är en minoritet av präster och andra som har den här synen. Att lämna kyrkan för att en minoritet har den här åsikten är därför varken logiskt eller gynnar inte heller den åsikt man då själv företräder. Det gäller att vara med och påverka inifrån och att ta del av det som kyrkan och församlingen erbjuder.
Den 6.11.1986 beslöt kyrkomötet, Evangelisk-lutherska kyrkans i Finland högsta beslutande organ, att prästämbetet skulle öppnas också för kvinnor. Ett drygt år senare prästvigdes de första kvinnorna, den 6.3.1988. Sedan dess har kyrkan i Finland haft både manliga och kvinnliga präster.
I dag är drygt 40 procent av prästerna i vår kyrka kvinnor. Om något år är majoriteten kvinnor eftersom det i huvudsak är manliga präster som når pensionsålder.
I Borgå stift är andelen kvinnor lägre än i de flesta andra stift. Orsakerna till det är säkert många, det har med kyrklig tradition och väckelsekristenhet att göra. Men det kan också ha att göra med den så kallade jantelagen, att det är jobbigt att vara banbrytare.
Dessutom är församlingarna i Borgå stift förhållandevis små, vilket gör att många församlingar som har bara en präst kan klara av att arbeta som präst utan att behöva konfronteras med sitt kvinnoprästmotstånd, och då kanske församlingen aldrig behöver få veta att den manliga prästen har den åsikten.
Orsakerna till att vissa motsätter sig kvinnliga präster är naturligtvis inte illvilja eller elakhet. Tvärtom är dessa präster ofta goda människor som vill bara väl. Deras motstånd stöder de på en teologisk syn där Bibeln läses ordagrant och det är naturligtvis inte bara lämpligt, utan i allra högsta grad önskvärt, att en präst lever i enlighet med den tolkning av Guds Ord som han eller hon kommit fram till.
Jag tänker inte här försöka mig på att förklara de olika synerna, och dessutom har jag inte haft för avsikt att gå in i en debatt om kvinnor och prästvigning. Men jag vill ge ett uttryck för att jag förstår och respekterar synen hos dem som anser att kvinnan inte ska vara präst.
Jag har levt mycket nära ett sådant synsätt. Min pappa som var präst hade den åsikten att prästämbetet var förbehållet mannen. Den här frågan har jag antagligen diskuterat mera med honom än vad någon annan gjort, eventuellt undantaget min mamma som inte här delade sin mans åsikt.
Därtill har många av mina vänner och bekanta bland de manliga präster som nu närmar sig pensionsåldern hunnit vara kvinnoprästmotståndare då de var yngre eller medan de själva studerade till präster. Det var inte speciellt märkligt för 30 år sedan. Det hade varit kyrkans linje i 2 000 år och på de allra flesta andra håll i världen såg man, och ser ännu i dag, det som den riktiga vägen att endast män ska vigas till präster.
Då kyrkomötet med jämna mellanrum röstade om saken var det knappast överraskande att prästerna hade åsikter. Många ville försvara det som i alla tider varit kyrkans tradition mot ett initiativ som man upplevde att långt drevs av andra än kyrkan själv, av till exempel massmedia och politiska krafter.
Men vi ska inte heller glömma dem inom kyrkan och inom prästerskapet som förfäktade en annan åsikt och poängterade att kvinnans roll i samhället hade betydelse för kvinnans möjlighet att vara präst. Att de fann stöd för det i sin tolkning av Bibeln, en tolkning där man läser Guds Ord mot bakgrunden av det samhälle där den kristna kyrkan uppkom och försöker formulera vad det man läser innebär i dag.
Framför allt har jag för mig att många manliga präster aldrig hade behövt fundera över sin hållning i denna fråga. Att frågeställningen inte varit aktuell före man själv ställdes inför hur man skulle förhålla sig till att också kvinnor skulle bli präster och hur man skulle göra då man plötsligt hade en kvinnlig kollega. Och många valde att efter beslutet fattats finna sig i det och inte uttala sig mera om det.
Inför avgörandet i kyrkomötet var det naturligt att präster tog ställning. Man försökte säkert i de allra flesta fall resonera sig fram till det man trodde var riktigt, enligt Guds vilja. På ledande kyrkligt håll insåg man också att dessa präster knappast kunde ändra åsikt över en natt och att man inte heller kunde kräva det.
Därför kom man fram till den så kallade samvetsklausulen enligt vilken de präster som inte ansåg det riktigt med kvinnliga präster skulle ha rätt att väja från tjänstgöring med en kvinnlig kollega. Det här handlade om rätt att inte behöva samarbeta i gudstjänstsammanhang och det var den som motsatte sig kvinnliga präster som skulle väja, den kvinnliga prästen skulle inte behöva stiga åt sidan. I övrigt skulle naturligtvis alla präster utföra sina arbetsuppgifter och behandla varandra väl.
Så här gentlemannamässigt ville man sköta det och man hade klart för sig att det var ett övergående problem, att de manliga präster som motsätter sig gudstjänstsamarbete med kvinnor småningom skulle gå i pension och att man i framtiden inte skulle prästviga män som inte fullt ut kan samarbeta med kvinnor.
Nu verkar problemet vara att man också efter 1986 prästvigt män som inte fullt ut samarbetar med kvinnor, som har den så kallade traditionella ämbetssynen enligt vilken inte kvinnan kan vigas till präst. Hur detta kunnat ske vet jag ärligt talat inte. Om man har låtit bli att fråga de unga prästkandidaterna eller om de undanhållit sin åsikt och sin avsikt att låta bli samarbete eller om de först efter prästvigningen bildat sig denna åsikt.
Personligen gör jag en mycket stor skillnad på de manliga präster som vigts till ämbetet före 6.11.1986, alltså på den tid då prästämbetet i Finland var förbehållet mannen, och dem som gått in i ämbetet sedan det öppnats för kvinnan. Uppenbarligen har det brustit i sållningen eftersom vi har så pass många unga präster som gått in i ett ämbete som är öppet för både kvinnor och män. De har vetat vilket ämbete de låtit sig vigas till och ändå accepterar de det inte. Jag säger inte att de inte har rätt till sin åsikt. Men frågan är om de kan vara präster i vår kyrka.
För att råda bot på det här problemet har kontrollen inför behörighetsförklarande vid tillsättande av kyrkoherdetjänster skärpts. Jag sökte nyligen själv den kyrkoherdetjänst jag i dag innehar, och i samband med det fick jag svara på domkapitlets fråga om jag samarbetar med samtliga präster. I utlåtandet hette det att jag samarbetar med alla som samarbetar med mig.
Den samvetsklausul som skrevs efter beslutet att öppna prästämbetet för kvinnor var avsedd för en övergångstid. Efter det har man vetat vad som gäller och fått väga in det i ens beslut om att anhålla om prästvigning eller inte. I dag finns ingen rätt att väja. I dag jobbar kvinnor och män sida vid sida som präster i vår kyrka. Den som inte kan godkänna det kan, enligt mitt sätt att se, inte låta sig prästvigas.
Jag får ibland frågan om hur jag bemötts som präst då jag är kvinna. I den församling där jag arbetat i snart fyra år har jag aldrig behandlats illa av någon församlingsbo. Mina manliga prästkolleger har också bemött mig väl. De som har åsikten att sådana som jag inte borde vara präster är ofta de som behandlar en allra bäst, antagligen delvis för att visa att det inte är mig personligen det handlar om, utan deras teologiska syn.
Mitt enda problem i det här avseendet har varit en yngre manlig präst som jobbade deltid i min församling, i första hand för att avlösa mig under mina ledigheter. Han kunde inte samarbeta med kvinnliga präster i gudstjänstsammanhang men accepterade inte heller att en kvinnlig församlingsanställd som inte var prästvigd predikade vid huvudgudstjänsten.
Laestadianernas Fridsföreningars Förbund bjuder inte heller numera ut någon av sina predikanter till den församling jag anförtrotts att leda medan gammallaestadianerna som håller stormöte på Söderfjärden i juni brevform berättat för mig att de inte gör skillnad på kvinnor och män och därför gärna sänder en av sina predikanter att predika vid högmässan i Solfs kyrka.
Det är kyrkoherden som, i samråd med församlingsrådet eller kyrkorådet, avgör vem som predikar eller är liturg vid gudstjänsten. Det är ett tjänstemannaansvar som i praktiken faller på kyrkoherden som genom tjänstemannabeslut förordnar någon som inte är präst att predika eller assistera vid nattvarden. Det här ger däremot inte kyrkoherden rätt att utestänga någon präst för att denna råkar vara kvinna.
Men i Närpes var det inte någon församlingspräst som inte fick göra sitt jobb. Det var frågan om huruvida den arbetsgrupp som åtagit sig ansvaret för saken skulle få engagera en präst utifrån för att ordna en kvällsgudstjänst på mors dag. Att motsätta sig det är knappast vare sig vist eller framkomligt.
Jag jämför här med rollen som ensam präst i en församling, det ligger i mitt intresse att församlingen med jämna mellanrum får höra en annan präst. Och på samma sätt har många manliga kyrkoherdar försökt bidra till att församlingsborna då och då får höra en kvinna, precis som den tidigare ordinarie kyrkoherden i Närpes gjorde.
Det är viktigt för många församlingsbor, både kvinnor och män, att få den möjligheten också i sin hemförsamlings kyrka.