Trumpetaren Mika Mylläri var dragplåster när Doo-Bop Club öppnade. Det ger fotografier och tidnings­texter i klippboken besked om. Men hur många spelningar sammanlagt har det hunnit bli på tjugo år? Medlemmarna i den nuvarande styrelsen kan inte räkna dem alla. Ann Slangar var med då verksamheten startade. – I början ordnade vi konserter tre gånger i veckan, på onsdag, fredag och lördag, säger hon. Numera är konsertdagarna två, ­oftast fredag och lördag. Antalet spelningar brukar vara runt femtio per år. Doo-Bop Club fick sin början när ett ungt och entusiastiskt musikergäng, med Markus Sjöberg i spetsen, fick idén att grunda en förening för rytmmusik. Han fick fler av sina kolleger intresserade och jakten på en klubblokal började. Snart kom man över källarutrymmet i Hartmans hus och renoverade det på talko. En scen och en bardisk byggdes, väggar målades, ett flamsäkert draperi införskaffades. Sittmöbler fixades fram från etablissemangen Birra och Lady Pink – vissa av stolarna är i bruk än i dag. Ingen räknade arbetstimmarna – en princip som de klubbaktiva följt i alla år. Man hugger i där det behövs, jobbar och uppträder utan ersättning. – Alla spelar och alla står i baren, sammanfattar Slangar. Initiativtagarna, med bland andra Patrick Lax, Stefan Brokvist och Janne Hyöty, hade den musikaliska linjen klar. Doo-Bop skulle ha jazz på programmet, men inte enbart. Också soul, funk och r’n’b hade sin självskrivna plats. Liksom fusion, där j­azzen blandas med element från andra musikstilar. I dag spelas också till exempel salsa och country i klubb­lokalen. – Ungefär hälften av utbudet består av jazz, resten av andra stilar inom rytmmusiken, säger ordförande Richard Mitts. Då på 90-talet fanns redan Vasa Jazzklubb som var inriktad på traditionell jazzmusik. Doo-Bop Club ville vara ett komplement och ett alter­nativ. Den musikaliska kvaliteten har man aldrig tummat på. Artisterna har varit både lokala talanger och inter­nationella storheter som alla kunnat sin sak. Doo-Bop Club har lyckats med konststycket att bli ett namn i musikkretsar ute i världen. Det gör att det inte är svårt att engagera artister. Det är inte heller ovanligt att klubben blir kontaktad av musiker som är intresserade av att komma hit och uppträda. En av de musiker som Ann Slangar minns med speciell värme är den svenska trombonisten Nils Landgren som spelat på Doo-Bop flera gånger. – Landgren är Doo-Bop Clubs första hedersmedlem. Han hör till krafterna bakom konsertlokalen Fasching i Stockholm och vet hur det är att driva en jazzklubb. En gång skänkte han faktiskt sitt gage till oss. Hedersmedlem nummer två är gitarristen Janne Schaffer. Bland de som också uppträtt här finns jazzsångaren Svante Thuresson, trumpetaren Ted Curson, trummisen Peter Erskine och gitarristen Niclas Winter. – Jag minns också en grupp som spelade folklig östeuropeisk klezmermusik. Den kvällen de var hos oss var stämningen så internationell att det kändes det som om den här källarlokalen fanns någon helt annanstans än i Finland, säger Slangar. För tjugo år sedan var det ännu tillåtet att röka fritt på restauranger. Också på Doo-Bop brukade luften bli allt dimmigare under kvällens lopp. – På den tiden behövdes det inga rökmaskiner under framträdandena, skojar styrelsemedlemmarna. I dags har utvecklingen snarare gått i motsatt riktning. 2007 renoverades klubben. Då förnyades bland annat ventilationen, något som kommer väl till pass när ett hundra­tal personer fyller lokalen. Många av v­årens spelningar har dragit bra med folk. De kvällar när det är dans – salsa eller swing – brukar det vara extra trångt på golvet. Ekonomiskt klarar sig klubben hyfsat. Det tack vare att folk jobbar i­deellt, men också tack vare att Hartmans nöjer sig med en skälig hyra och att finlandssvenska fonder och Vasa stad brukar understöda verksamheten. De som jobbar för Doo-Bop är unga, men musiken tilltalar publik är i alla åldrar. Så har det varit ända sedan starten. – Det är roligt. Det är inte alla som lyckas med det. Jag hoppas vi ska kunna locka ännu fler nya besökare i framtiden, säger styrelsemedlemmen Ulrika Öhman.