Staten ska spara fyra miljarder, kommunerna två. Det är budet från regeringsförhandlarna Sipilä, Stubb & Soini. Trion har finansministeriet som stöd bakom ryggen; det är ministerie­t som uppskattar sparbehovet till fyra plus två = sex miljarder. Effekterna av de strukturella reformer som är på gång – den olycksaliga vårdreformen och den tillvidare mindre traumatiska pensionsreformen – är inte inräknade i summan. Vad betyder nerskärningar på sex miljarder i praktiken? Var kommer det att svida värst? Det är tillsvidare höljt i dunkel för alla, utom de representanter för Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna som förhandlar om det kommande regeringsprogrammet. Men dunklet m­åste skingras inom de närmaste dagarna. Annars tvingas regerings­sonderare Sipilä skrota sin målsättning om att ha regeringen fix och färdig inom maj. Att minska nerskärningsbehovet genom att ta in mera skatt är ett alternativ alla tre partierna uteslutit på förhand. Dock med e­nstaka undantag; så har till exempel Sannfinländarna åtminstone tidigare flaggat för ett återinförande av förmögenhetsskatten. Men i princip är trion ense om att det är skattesänkningar, inte höjningar som kommer på fråga. Men det finns en ideologisk klyfta: Centern och Sannfinländarna anser att skattesänkningarna enbart borde beröra låg- och medel­inkomsttagare; Samlingspartiet tycker de borde gälla över hela l­injen. Skattesänkningar sparar inte. Tvärtom – om man inte räknar med de indirekta stimulerande effekter förespråkarna hoppas på. Alltså gäller det att hitta något det verkligen går att sätta kniven i. Samtidigt får kontrasten till de vackra utfästelser om att de svagaste inte får drabbas oproportionerligt hårt som både Sipilä, Stubb och Soini gett uttryck för inte bli för bjärt. Att frysa index – det verktyg som används för att se till att olika bidrag följer den allmänna kostnadsutvecklingen och inte i praktiken minskar i värde – är ett av de alternativ som ventilerats. Infall indexen lades på is över hela linjen skulle det kännas i plånboken för en stor majoritet av medborgarna: de som lyfter pension, barnbidrag eller andra stöd relaterade till föräldraskap, bostadsbidrag, arbetslöshetsersättning, sjukdagpenning, handikappbidrag. Men frågan är om inte medborgarna skulle uppleva det som en åtgärd riktad just mot de svagare i samhället. Regeringsbildarna torde ha den uppståndelse som fjolårsbeslutet om en sänkning av barnbidraget ledde till i färskt minne. Att gallra bland olika understöd och möjligheter till skatteavdrag eller skattefrihet är en annan möjlighet. Dock är också den delvis behäftad med liknande komplikationer som det förstnämnda förslaget. Barnbidraget är som bekant skattefritt liksom bostads­bidraget och de stipendier som utgör mången kulturarbetares huvud­sakliga levebröd... Och om den kommande regeringen i regerings­programmet gick in för att slopa avdraget för fackföreningsavgiften skulle det komma många invektiv från den vänster­dominerade oppositionen och de arbetare Sannfinländarna lyckats locka över från Socialdemokraterna och Vänsterförbundet s­kulle knorra. Det verkar svårt att få till de nerskärningar som anses livsnödvändiga för landet utan ordentlig draghjälp av strukturreformer. Vilka sådana kan tänkas vara i antågande, utöver vårdreformen och pensionsreformen?