I onsdags såg vi en statsminister ducka för frågan om nationalspråksstrategin. Juha Sipilä (C) lät i stället frågan landa i finlandssvenske Alexanders Stubbs famn – knappast för att Stubb är finansminister, utan troligen av den enkla anledningen att Stubb är den enda i regeringen med svenska som modersmål. Inte heller Stubb (Saml) kunde svara klart och tydligt: – Det är ett strategiskt program vi har. Vi har inte skrivit in all­a detaljer. Men vi har diskuterat saken och vi ändrar inte den tvåspråkighet som baserar sig på grundlagen, sade Stubb. Det är ju tryggt att veta, att regeringen inte smider planer som strider mot grundlagen. Vad viktigare vore, är ju en proaktiv plan som förhåller sig kritisk till förslag som naggar svenskans ställning i kanterna. Nationalspråksstrategins syfte är bland annat att granska konsekvenserna som beslut eller reformer kan ha för tvåspråkig­heten och den vägen värna om att framtiden för det svenska språket t­ryggas – eller det finska. Vi ser redan oroväckande tendenser när nyss utnämnda försvars­ministern Jussi Niinistö (Sannf) rätt tydligt, men ändå mellan radern­a, pratar om att lägga ner den svenskspråkiga garnisonen i Dragsvik (HBL 29.5). Sannfinländarna slösar verkligen i­ngen tid med att visa åt vilket håll man vill driva landet och vad man a­nser om det andra nationalspråket – nu som regeringsparti. Den avgörande frågan lyder: Är det Sannfinländarna som talar, eller r­egeringen Sipilä? Oavsett svar så blir nationalspråksstrategin allt viktigare. Den s­tipulerar bland annat: ”Behovet av en nationalspråksstrategi föranleds av att den lagstiftning som gäller våra nationalspråk finska och svenska tillämpas på ett bristfälligt sätt, vilket äventyrar den finskspråkiga och i synnerhet den svenskspråkiga befolkningens grundläggande språkliga rättigheter”. Om en minister fick frågan hur man ämnar trygga medborgarnas rätt till social- och hälsovård, och svaret löd: – Vi har diskuterat saken och vi ändrar inte på de social- och hälso­vårdsfrågor som baserar sig på grundlagen. Hur många av oss finländare skulle nöja sig med det svaret? Hur många ministrar skulle svara så på den frågan? Svar: Noll. Nationalspråksstrategin lyder under Justitieministeriet som nu leds av sannfinländaren och kemilaboranten Jari Lindström, som i egenskap av ny justitieminister fortsätter arbetet med strategin – förutsatt att regeringen Sipilä finner den viktig. I ärlighetens namn känns det oroväckande. Samtidigt ska det bli både skrämmande och intressant att se om Sipilä har för avsikt att utnyttja Stubb som regeringens språkrör gällande tvåspråkigheten och svenska frågor. En statsminister bör naturligtvis kunna svara på relevanta frågor som gäller medborgarnas oro kring det ena nationalspråket inte känna sig tvungen att passa över frågan till den svenskspråkiga ministern bredvid. Har vi en statsminister som redan dag ett duckar för dylika f­rågor, kan man lätt få intrycket av att språkfrågan inte ligger S­ipilä så värst varmt om hjärtat. Nästa gång nationalspråksstrategin, tvåspråkigheten eller s­venska språket kommer på tal vore det därför på sin plats att F­inlands statsminister kliver fram och tar ställning för den öppenhet och t­olerans han själv så flitigt förespråkat. Eller vågar han inte stöta sig med Timo Soini (Sannf)?