Samtidigt som VPS representationslag avverkat sin Europa League match i Uleåborg inleds sommarens fotbollsfest i Vasa, Wasa Football Cup. Juniorer från hela landet, en del också från utlandet, samlas i Vasa för att under dagarna tre sparka boll om ära och berömmelse. Fast de flesta spelare, tränare, föräldrar och supporters, ofta mor- och farföräldrar, nöjer sig med upplevelsen. Att vara på fotbollscup är lika mycket en social händelse som en turnering där endast vinster räknas. Visst är det så, eller? I teorin ja, men i praktiken är det svårt att se juniorfotboll som en utpräglad social händelse, det är tävling och det är kamp, oberoende av åldersklass. Ju högre upp i ålderkategorierna man rör sig desto mera kommer allvaret in i bilden, vilket det naturligtvis ska göra, det är trots allt fråga om en tävlingssport. Resan mot allvaret och det ädla tävlandet skulle vara betydligt enklare om det inte vore för de klassiska fanatiska sportföräldrarna. En klassisk fanatisk sportförälder kännetecknas av mera energi, kunskap, attityd och intresse än själva sportutövaren, det vill säga barnet. Fanatikern delar frikostigt och högljutt med sig av råd, instruktioner och egna erfarenheter. Slutresultatet är ofta att spelaren som utsätts för sportfanatismen tappar både intresse och motivation. Fast det finns, som alltid, undantag, spelare som spelmässigt utvecklas av att ha en fanatiker som skriker i örat. Hur den mentala utvecklingen ser ut är sedan en annan fråga. Fanatikerna finns överallt, i alla sporter, och de finns under de kommande dagarna i Vasa. De har blivit färre. Inom lagsporter kräver många lag föräldrarnas underskrifter på att alla följer lagets regler och att det är tränare och domare som bestämmer på plan. Glåpord, svordomar och alla former av rasistiska tillmälen får absolut inte förekomma. I praktiken är det svårt, rent av omöjligt, att styra fanatikernas känslor och temperament. Förr eller senare, ofta förr, kokar det över och alla löften om disciplin är som bortblåst. Då är det domare som får en släng av fanatikerns besvikelse och ilska. Fotbollen är trots landslagsfotbollens blygsamma framgångar internationellt en stor sport i Finland. Det är en stor sport också lokalt. I Vasa går 16 procent av verksamhetsstödet till fotbollen. En sport med många utövare kräver också en fungerande infrastruktur. Förutom att staden upprätthåller anläggningar har också privata aktörer, inte minst Wasa Fotball Cup, bidragit med finansiering och med egna medel byggt och bygger anläggningar. Det är beundransvärt. Oberoende av att det finns fanatiska föräldrar som utmärker sig under de kommande dagarna i Vasa är fotbollen värd att satsa på. Det är en sport som lockar barn och unga att motionera och röra på sig. Stadionbygget i Vasa är en del av den infrastruktur som krävs för att en sport ska fungera på alla nivåer. När bygget står klart har fotbollen i Vasa och Vasaregionen en infrastruktur som betjänar fotbollsutövandet på alla nivåer. Följande steg är att arbeta fram en fotbollskultur som fyller arenan med utövare och publik. Det är ett arbete som börjar på den lilla torgplan i Wasa Fotball Cup.