Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. AIK är en skandinavisk storklubb som den här våren har famlat i mörker, men trots det är klubben en övermäktig motståndare för ett botten-VPS. Men okej, hur handskas man med tufft motstånd för att ens ge det en chans? Grundregeln är att inte en enda spelare får visa rädsla. Varje spelare måste tro på mirakel. Hela VPS ligasäsong har kantats av skador, motgångar, helvete. Nedslagna blickar. Jumbosnack. Krismöten. Tränarbyte. I dubbelmötet med AIK slog inte en enda spelare åtminstone ner blicken. VPS trodde på sin spelidé, försökte spela enligt de skisser som färske tränaren Petri Vuorinen hade dragit upp – både hemma och borta. VPS ville spela boll längs marken, hitta luckor, spela runt AIK:s press. Det räckte inte. Det är faktum. Och det handlade inte om att inte våga. Det handlade om att inte kunna. FC Lahti åkte tidigare på torsdagskvällen ut med totalt 7–2 mot Elfsborg i Europa League-kvalet. VPS vänder hemåt med 6–2 i baken. Det är den beklagligt låga nivå som finländsk fotboll håller just nu – veckan innan ett formskakigt HJK kliver in i Champions League-kvalet. Det nattsvarta finländska fotbollsåret 2015 har samlat på sig nya kapitel på kort tid. Landslaget har havererat fullständigt och körde på grund efter EM-kvalförlusten mot Ungern för en månad sedan. Klubbfotbollen håller en minst lika medioker nivå. Det är torsdagens resultat ett övertydligt bevis på. Och samtidigt, mitt bland regndropparna på Friends, såg VPS ett minimalt ljus i beckmörkret. VPS är långt från säker mark på hemmaplan. Kampen mot degradering blir en strid som inte tar slut förrän höstmörkret har fallit över kaosbygget i Sandviken. Men i Europamatcherna har VPS åtminstone visat att spelarna vågar. Nu gäller det att överföra de rejälare tagen i Europa till nervpärsen i ligan. Det behövs. Det krävs. Det är ett måste. VPS under Olli Huttunens vakande öga var ett riskminimerande lag. Det hade kanske varit rätt medicin mot AIK. I långa loppet, då det blåser motvind, kan Petri Vuorinens mer spelande läror vara precis vad VPS behöver. Det finns bollskicklighet i den här spelartruppen. Admir Catovic har sin snirklighet, Pyry Soiri har sin fart, Jordan Seabrook har sitt hjärta. Korttidsskadade Juho Mäkelä har målformen. Det bådar gott, det visar att hoppet lever i ligaspelet. Ute i Europa slocknade det däremot omgående. Det är inte någon som höjer ett förvånande ögonbryn efter uttåget mot AIK. Det hade vi väl redan räknat in när vi styrde stegen mot Solna. Åtminstone vi som inte satt i VPS omklädningrum. De som satt där visade att de vågade tro. Det ger hopp om nytt ligakontrakt – VPS enda kvarvarande målsättning den här knackiga säsongen.