Kanske var de senaste årens rush kring vindkraften något av en bubbla. I så fall punkterades den effektivt av Juha Sipiläs regering. I sig var regeringsprogrammets besked inte så dramatiskt. Take­t för inmatningstariffen – det statliga stöd som gör vindkraften lönsam – ska sänkas. Enligt gällande system ligger taket på 2 500 mega­voltampere (MVA). Regeringen vill sänka det till 2 000 MVA. Skillnaden är alltså inte väldigt stor. Taket skulle nås förr eller senare. Ändå var beskedet tillräckligt oväntat för att skapa panik bland vindkraftsbolagen. Det blev plötsligt väldigt bråttom med att anmäla planerade projekt till Energimyndigheten i hopp om att få med dem i tariffsystemet. I dagsläget ligger ansökningar om nästan 3 150 MVA hos myndigheten. Drygt 928 MVA har behandlats och godkänts. För Österbottens del har tariff tills vidare beviljats för endast två vindkraftsparker: Svalskulla i Närpes och Torkkola i Lillkyro. Bland de som står först i kö finns EPV Vindkrafts planerade park i Ömossa i Kristinestad. I övrigt har bara några få av de otaliga planerade vindkrafts­projekten i landskapet ens kommit så långt att ansökan lämnats in. Som det verkar i dagsläget kommer alltså de enorma satsningarna på vindkraft i Österbotten att resultera i en liten pust. Ett veritabelt antiklimax med tanke på vilka processer som d­ragits i gång under de senaste fyra–fem åren. Enorma arealer har delgeneralplanerats. Oräkneliga markägare har arrenderat ut skogsmark. Miljökonsekvensbedömningar har sysselsatt konsulter och myndigheter. Otaliga möten har hållits i olika skeden av planering. Bygglov har handlagts. Domstolar har behandlat besvär och överklaganden. Utbildningar har startats. Fåglar och fladdermöss har räknats. Spaltkilometer har skrivits. Debatter har rasat om arrendenivåer, buller, skuggeffekter och energipolitik. Processerna har kostat energibolagen miljoner. Om statliga och kommunala tjänstemäns arbetstid räknas om till pengar har det också kostat skattebetalarna en nätt summa. Allt detta för just ingenting, såvitt känt om regeringens energi­politik i dagsläget. Ur bolagens synvinkel var detta en kalkylerad risk. Även enlig­t hittills gällande system skulle de flesta planerade projekten ha b­livit utan tariff. Regeringens förslag endast tidigarelägger stoppe­t – om det ens hinner förverkligas innan Energimyndigheten bevilja­t tariffer för 2 500 MVA. Situationen visar närmast på den kortsynthet som hela tiden präglat beslutsfattandet kring vindkraften hos såväl politiker som myndigheter. När tariffsystemet trädde i kraft 2011 fanns ingen beredskap för den påföljande rushen. Lagstiftning och normer saknades. Det har bidragit till att processerna blivit onödigt invecklade och utdragna. Det som existerade var ett mål om 2 500 MVA vindkraft 2020. Nu gäller uppenbarligen inte ens det längre. Vad som egentligen gäller är okänt. I regeringsprogrammet sägs endast att ”under valperioden utreds främjandet av vindkraften kostnadseffektivt”. Under tiden är pågående projekt förpassade till limbo och de många intressenterna svävar i ovisshet. Det är långtifrån konstruktivt om regeringen tänkt sig en framtid med mera vindkraft.