Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Läste för många år sen en intervju med en skvallerjournalist. Vilken tidning hon jobbade för kommer jag tyvärr i­nte ihåg, men det gällde den mindre sanningsenliga sortens skvallerskriverier. Frågan löd: hur kan du? Kvinnan svarade som om det var den självklaraste sak i världen: – Jag har en mycket högre moral privat! Det lät ju praktiskt. Man byter moral lika enkelt som man byter från arbetskläder till sina privata. Jag tyckte då och tycker fortfarande att det var bland det mest idiotiska jag hört. Har man fler uppsättningar moral än en har man det som kallas dubbelmoral. Ett slags bedrägeri, där man lurar andra eller sig själv – eller kanske både och. I politikens populistläger är dubbelspel ett sätt att sticka upp fingret i luften och känna efter hur vindarna blåser. Blir det snålblåst försvarar man sig med att det man gjorde eller sade hörde hemma i den privata sfären. Som om det fanns parallella verkligheter att växla mellan. Men det finns bara en verklighet: den mångfasetterade vi ­alla delar. Dubbla uppsättningar åsikter är användbara också om man är ute efter att fiska röster bland de som hyser mindre rumsrena åsikter. Man slänger ur sig ­något man vet går hem till exempel hos omedvetna eller medvetna rasister. När mediestormen drar i gång maximerar man uppmärksamheten genom att ge intervjuer där man förklarar att man blivit missförstådd. Pressen hakar på, och i stället för små ­notiser får man helsidor. Ett riskabelt men ofta lönsamt ­dubbelspel. Låt andra köpa dyra annonser. En skicklig populist får flerspaltig synlighet och färska ­foton publicerade gratis. Man behöver inte ens fixa fotograf, för pressen sköter också det med nästan hur kort varsel som helst. Att anhängarna med de mindre rumsrena åsikterna ska börja tvivla på var man egentligen står behöver man inte i något läge oroa sig för. De applåderar den lyckade finten. När lugnet håller på att lägga sig skickar man ännu fram en eller flera lämpliga ryggdunkare ur de egna leden. De släta­r över det skedda, tycker synd om den missförstådda och kalla­r kritikerna paranoida. Ännu mer uppmärksamhet. Snygg offerkofta dessutom. Bingo! Det är lätt att efteråt se turerna i en sådan långdans. Men när den pågår kan avvägningarna vara nog så svåra för medierna. Den redaktion som avvaktar eller tar sig tid att gräva djupare riskerar missa nyhetens bäst före-datum. Som vinnare står alltför ofta bara en part: den opinions­bildare som lyckas använda medierna som megafon för sina dubbla budskap. ”Stop making stupid people famous” löd en graffiti­målares uppmaning. Jo och nej. Tiga är verkligen inte alltid guld. Vem ska avslöja dubbelspelet om inte journalisten som gräve­r fram det i dagsljuset?