Att utmåla regeringen och speciellt Sipilä som förlorare för att samhällsfördraget inte blev av i detta skede är att fokusera på helt fel saker. Det skulle ju också innebära att det finns någon som vann på att regeringen och arbetsmarknadens parter inte lyckade enas om hur landet ska ta sig ur den djupa ekonomiska kris vi befinner oss i. Ansvaret ligger ju hos oss alla. Om någon nödvändigtvis ska utses till vinnare är det i så fall de länder Finland konkurrerar med. De stora förlorarna är du och jag, Finland. Eller har vår exportindustri fått drag under galoscherna kombinerat med att den inhemska konsumtionen tagit fart så att sysselsättningsgraden höjts och arbetslösheten sjunkit? Har vi kanske anpassat vår kostym och genomfört strukturella förändringar så att utgifterna täcks av intäkterna och vi därför inte längre tvingas låna för att hålla vårt luftslott flytande? Svaret på alla dessa frågor är nej. Hela nationen, såväl arbetsmarknadens aktörer som de politiska beslutsfattarna, är ense om att något borde göras. Och visst har det hänt något under våren och sommaren. Arbetsmarknadens parter kunde enas om en höjning av pensionsåldern och på försommaren förlängdes arbetsmarknadens avtal. Följande stora avtalsrunda startar därför om ett år. Men det finns ingen tid att förlora. Problemen kvarstår. Det rigida systemet med trepartsavtal har inte klarat av att reagera tillräckligt snabbt. Det olyckliga är att diskussionerna om samhällsfördraget samman­fallit med omstruktureringen av fackföreningsrörelsen och den ordförandestrid som kommer att uppstå då FFC:s Laur­i Lyly pensionerar sig och bland annat FFC och FTFC går samman. Då går det inte för de presumtiva ordförandekandidaterna, all­a social­demokrater, att ge efter för centerpartisten Sipilä, om än nationen­s väl och ve skulle stå på spel. Och för att låna näringsminister Olli Rehns (C) ord innebär det strandade samhällsfördraget att ”det förflyttade det finska politiska systemet ett steg från korporatism mot parlamentarism”, och att makten nu är hos regeringen. I regeringsprogrammet utgjordes alternativet till samhälls­fördraget av åtstramningsåtgärder, skattehöjningar och nedskärningar, för 1,5 miljarder euro. Också den offentliga sektorn tvinga­s nu till en snabbare ”anpassning”. Frågan är dock vilka åtgärder som ger önskat utfall om målet är att stärka exportföretagens konkurrenskraft med fem procent. Dessutom borde man ge företagen verksamma i sektorer där det finns efterfrågan speciell uppmärksamhet, och inte dra alla över en kam. Ett faktum är att det inte enbart är systemet med treparts­avtal som kunde reformeras. Lika stor tröghet återfinns i det statliga maskineriet. Många av de stora strukturella projekten går in på olika ministeriers områden. Därför avancerar de inte. Därför krävs ett nytt tänk som också strukturerar om uppdragen och arbets­fördelningen på den statliga nivån. Ett första steg var de tidtabeller för olika åtgärder som regeringen på måndagskvällen presenterade för att få ekonomin i balans på parlamentarisk väg. Det partipolitiska bakgrundsspelet med korporatismen som verktyg, kombinerat med kortsiktiga personliga ambitioner, gör dock att risken för arbetsmarknadskonflikter ökar. Det vore ansvarslöst men också förödande för landets ekonomi. Landets framtid bör väl vara viktigare än enskilda partiers och personers kortsiktiga maktbegär?