En sannfinländare i Vasa har motionerat om att kostnaderna för flyktingmottagningen ska utredas. Sannfinländare på andra orter har gjort detsamma. Och nu är det gjort för Vasas del. Fördelar man stadens andel av ”flyktingkostnaden” på varje ­Vasabo blir summan 22 euro. Beaktar man att Vasabor bidrar också via statsbeskattningen blir summan större. Det är bra att utredningen är gjord. Faktaunderlag behövs som grund för all samhällsdebatt. Men för en vettig diskussion krävs också helhetssyn, sinne för proportioner och sinne för med­människors värde, bortom euro och cent. Det finns många undersökningar (från Norden, Storbritannien, Tyskland) som visar att invandring påverkar samhällsekonomin positivt. Vilket förstås inte betyder att invandring inte också är förknippad med problem. Men invandringsskeptikerna fortsätter att kräva nya utredningar i hopp om att någon gång få ”rätt” resultat. Europa har inte sett flyktingströmmar av den omfattning som vi ser i dag sedan andra världskriget. Ett par decennier senare,­ på 1960-talet, i ett återuppbyggt Europa, fördes en första mer ingående­ samhällsdebatt om i-länder och u-länder, om behovet av ekonomisk utjämning. En viss utjämning har skett. Växande medelklasser finns i länder som förr dominerades av total fattigdom. Men mycket återstår. Vi i det rika efterkrigstida Europa har haft över fyra decennier på oss att arbeta för den globala ekonomiska utjämning de flesta ­tycker är det enda moraliskt försvarbara. Vad har vi åstadkommit? Finlands Röda Kors tidigare generalsekreterare Gunnar ­Rosén förutspådde på 1980-talet att när alla i världen hör radio­sändningar från den rika sidan kommer massorna att sätta sig i ­rörelse. Han fick inte rätt då men kan vara på väg att få rätt nu, när mobiler och datorer gör att världen svämmar över av information. Fattiga människor röster nu med fötterna – exempelvis i Väst­afrika där EU-flottor länge tilläts rovfiska i en omfattning som slog ut den ena lokala fiskebyn efter den andra. Människor på jakt efter ett människovärdigt liv blandas med sådana som flyr under kulspruteld, bomber och fanatisk islamism. Mitt i människoströmmen står Sannfinländarna och försöker desperat stämpla så många som möjligt som såna där förkastliga ekonomiska flyktingar som inte har någon som helst rätt att söka ett bättre liv. Nej, FN:s flyktingkonvention (asylrätt) kan de givetvis inte åberopa. Men det hindrar dem inte från att försöka, eftersom de inte ser andra utvägar. Martti Ahtisaaris organisation CIM, som ägnar sig åt medling i världens konflikthärdar, fyller 15 år i år. Av en artikel i Helsingin­ Sanomat (23.8) framgår att CIM för närvarande jobbar i Ukraina­ (också ryssar deltar) och i Irak (skapa enad front mot IS). I Syd­sudan kröntes CIM:s ansträngningar för att få slut på inbördes­kriget där med framgång i januari i år. Priset för den freden blev 600 000 euro. Dyrt eller billigt? CIM hör till de organisationer som kommer att blöda till följd av regeringens beslut att skära ner biståndet. Ahtisaari & Co går ­miste om 1,7 miljoner. Finlands regering kunde göra en insats både för det egna ­landet och för andra länder genom att försöka skapa fler ”Ahtisaaris”. I stället ger man sig på den tidigare presidentens hjärtebarn, ­angriper verksamhet avsedd att minska flyktingströmmar. Hur bakvänt får man agera och ändå göra anspråk på rationalitet?