En lista? Vad menar Sannfinländarnas partitjänsteman Matti ­Putkonen riktigt ska ske med dem vars namn finns på hans lista? Ska de bara skämmas lite, inse att de utgör en samhällsfara och att man inte får vara dum mot Sannfinländarna, som själva aldrig säger ett ont ord om andra utan ständigt manar till tolerans och saklighet? Eller ska de eventuellt deporteras? Kanske piskas offentligt och alla skriftliga spår av deras uttalanden brännas på bål? Tyvärr är det senare ju inte riktigt effektivt i dagens samhälle, där det ­mesta är digitalt. Nej, knappast tänkte Matti Putkonen så. Svaret måste vara att han inte tänkte alls. Han ville bara klämma åt vissa namngivna människor. Skapa bilden av att partiet helt oförtjänt får kritik. Statsminister Juha Sipilä sa i går (enligt FNB) att Matti Putkonen borde lugna ner sig lite, att politiker måste tåla kritik. Han sa sig också ha förstått att listan är Putkonens och enbart Putkonens. Men samtidigt sa Sipilä också en märklig sak: ”Man ska inte läsa artiklar om sig själv”. Hur tänker statsministern då? Hur menar han att han ska nås av de reaktioner den politik hans regering för om han inte gör det? Ska den informationen enbart komma via partikamrater, oftast ­angelägna om att släta medhårs? VBL:s rubrik om vad flyktingar kostar (27.8) har väckt debatt och också anstöt. Man kan se på saken på – minst – två sätt. För det första ett principiellt: Det går inte att sätta ett pris på humanitet. Vilket samhälle får vi om vi säger att vi inte har råd att behandla människor som människor, både de som kommer utifrån och de som råkat födas inom vår nations gränser. För det andra ett praktiskt: Det går inte att behandla människor som människor utan att a­nvända sig av pengar, orsaka kostnader. Det som måste undvikas är att det sätts extra påfallande pris­lappar på vissa grupper av människor. Vi utgör alla samtidigt ­både kostnader (mest så i början och i slutet av livet) och till­gångar ­(under de arbetsföra åren). Som grupp har invandrarna den ­stora ekonomiska fördelen att de ha en åldersstruktur som brant ­kontrasterar mot vår egen ­ålderstunga struktur. Vad kostar en urfinsk alkoholist? Vi vet att samhällets kostnader för Kung Alkohols härjningar är enorma. Vad kostar ett för tidigt fött barn? Prematurvård är dyr. Vad kostar en ung människa, som samhället satsat hundratusen­tals euro på att ge en högkvalitativ utbildning, ifall denna unga människa väljer att ta ett bättre betalt jobb än hemlandet erbjuder­ utomlands och stannar där livet ut? Det måste ju bli ett resultat­ som ligger ganska nära total förlust för republiken Finland, om man inte räknar med en liten reklamintäkt. Det vill säga att de utlänningar som stöter på denna energiska unga människa får en ­positiv bild av Finland och finländsk utbildning. De politiker som säger att ingen med ofördelaktig ekonomisk ­status ska få komma in i landet bör rimligen också säga att ingen får resa ut. Ingen infödd får först dra nytta av vårt välfärds­samhälle och sedan sticka. I absurd förlängning är detta Nordkorea.