”Jag gick från helgon till hora till helgon igen – allt under en livstid”. Så beskrev Ingrid Bergman själv sitt delvis turbulenta liv, som innehöll stora yrkesmässiga framgångar, tre äkta makar, fyra barn, hårda skriverier och tre Oscarsstatyetter. Hon blev tidigt föräldralös. Hennes mamma Frieda, av tysk härkomst, gick bort när hon var tre år och hennes älskade pappa Justus, som var fotograf, dog när hon var tretton. Hon togs om hand av sin faster, som avled året därpå. I stället för att bli krossad av detta verkar en stark beslutsamhet och ambition ha fötts hos den unga Ingrid Bergman, som hade siktet inställt på att bli skådespelare. Först tog hon sig in i filmens värld i Stockholm, sedan erövrade hon Holly­wood med sin talang och natur­liga skönhet. När hon fick lust att pröva något nytt kontaktade hon en av den italienska neorealismens främsta utövare, Roberto Rossellini. Det var då den stora skandalen som kom att prägla hennes liv inträffade. Hon blev gravid med regissören under inspelningen av ”Strom­boli” (1950), trots att de båda var gifta på var sitt håll. Det moralistiska Holly­wood gick i taket och förklarade henne persona non grata. Rubrikerna spreds över hela världen, inklusive i hemlandet, och de var inte nådiga. Ingrid Bergman tog m­ycket illa vid sig. – Mamma var väldigt sårad av det. Det var smärtsamt för henne, det pratade hon om när vi var små, berättade dottern Isabella Rossellini vid filmfestivalen i Cannes i våras. Hon är initiativtagare till Stig Björkmans dokumentär ”Jag är Ingrid”, som fick sin bejublade premiär under festivalen. I filmen, som har Finlandspre­miär 11 september, visas bland annat Ingrid Bergmans barns perspektiv. De blev tidigt medvetna om att deras mamma blev rastlös efter ett par månader hemma hos dem och bara var riktigt lycklig när hon fick arbeta. Saknaden efter modern var stor men i vuxen ålder finns ingen bitter­het hos barnen, som älskade henne djupt. – Mamma var en arbetande mamma, det var inte så vanligt på den ­tiden. Jag pratade med mina systrar om det för ett tag sedan, hur vi saknade henne. Men samtidigt, det hon gick igenom då är ju det som all­a kvinnor lever med idag. Hon var en föregångare, sade Isabella Rossel­lini.